dig källa till avsky, som, hur besynnerlig den än till en början kan förefalla, dock är lätt förklarad.
Simon var ful, Lorin vacker; Simon var vulgär, Lorin den ytterliga motsatsen; Simon var en republikansk översittare, Lorin en av dessa eldiga patrioter, som offrat allt för revolutionen; och dessutom om det vid föregående tillfällen kommit till slagsmål mellan dem, kände Simon instinktivt, att sprätthökens näve skulle ha tilldelat honom ett plebejiskt straff icke mindre effektivt än Maurices.
Då Simon fick se Lorin, tvärstannade han och bleknade.
”Det är således alltjämt den här bataljonen som håller vakt?” brummade han.
”Nå, än sedan då?” sade en grenadjär, som hörde dessa ord. ”Jag tycker, att det är lika bra som någon annan”.
Simon tog upp ur fickan en blyertspenna och låtsade anteckna någonting på ett papper som var lika svart som hans händer.
”Ah!” sade Lorin. ”Du kan således skriva, Simon, eftersom du är unge Capets informator? Titta medborgare! Vid min heder, han gör anteckningar! Det är Simon censorn”.
En skrattsalva höjdes av de unga nationalgardisterna, som nästan allesammans voro män med bildning, då den ursinnige lappskomakaren tilldelades denna löjliga titel.
”Mycket bra, mycket bra”, sade han, gnisslande med tänderna och likblek av vrede. ”Det sägs, att du släppt in främlingar i tornet och detta utan kommunens samtycke. Mycket bra! Jag skall sätta upp en rapport och lämna den till municipalen”.
”Han kan åtminstone skriva”, svarade Lorin. ”Det är Maurice, Maurice med järnhanden, du vet”.
Just i samma ögonblick kommo Morand och Geneviève ut.
Då Simon fick se dem, rusade han, såsom vi sagt, in i tornet i samma ögonblick som Maurice för att trösta kvinnan Tison skänkte henne en tiofrancssedel.
Maurice ägnade ingen uppmärksamhet åt detta eländiga odjur, som han till följd av en naturlig instinkt alltid undvek, om han händelsevis mötte honom, liksom man går ur vägen för en vämjelig, giftig reptil.
”Jaså”, sade Simon till Tisons hustru, som torkade sig
168