det hade givits sträng tillsägelse om att hon skulle lämnas i absolut okunnighet om vad som hänt. Medlemmarna av kommunen läto föra sig till drottningen.
Det första föremål, som mötte deras blickar, var den röda nejlika, som hen alltjämt höll i sin hand. De betraktade den med överraskning, i det de gingo fram till henne.
”Ge oss denna blomma”, sade den, som förde ordet.
Drottningen, som var alldeles oförberedd på detta avbrott, spratt till och tvekade.
”Lämna ifrån er blomman, madame!” utbrast Maurice förskräckt. ”Jag ber er därom!”
Drottningen höll fram nejlikan.
Presidenten tog den och drog sig, åtföljd av sina kolleger, tillbaka in i ett angränsande rum för att undersöka den och sätta upp en rapport.
Man öppnade blomman, och den var tom.
Maurice drog ett andetag av lättnad.
”Ett ögonblick, ett ögonblick”, sade en av medlemmarna. ”Blommans hjärta är borttaget. Blomhylsan är visserligen tom, men en biljett har alldeles säkert varit innesluten i den”.
”Jag är beredd att lämna alla erforderliga upplysningar. men dessförinnan fordrar jag att bli häktad”, sade Maurice.
”Jag skall taga ditt förslag till protokollet”, sade presidenten, ”men vi vilja icke begagna oss därav. Du är känd för att vara en god patriot, medborgare Lindey”.
”Och jag går med mitt liv i borgen för de vänner, som jag varit nog oförståndig att taga med mig hit”.
”Gå inte i borgen för någon”, sade presidenten.
Från gården hördes larm och oväsen.
Det var Simon, som efter att förgäves ha letat efter den lilla biljetten nu uppsökte Santerre och för honom omtalade det försök, som gjorts att bortföra drottningen, med alla de utsmyckningar, som hans fantasi kunde förläna ett dylikt försök. Santerre fick mycket bråttom. Man letade igenom hela Temple och lät byta om vakter, till stor förtret för Lorin; som protesterade mot den förolämpning, man tillfogade hans bataljon.
”Gemena skomakare!” sade han till Simon, i det han hotade henom med sin sabel. ”Det är dig jag har att tacka för den här lilla trevligheten, men var lugn — du skall få betala för den”.
”Jag tror förr, att det blir du, som får betala alltsammans
