till nationen”, svarade skomakaren och gnuggade belåtet händerna.
”Medborgare Maurice”, sade Santerre, ”håll dig till kommunens disposition, ty den skall förhöra dig”.
”Jag avvaktar dina order, kommendant, men jag har redan begärt att bli häktad, och jag anhåller ännu en gång därom”.
”Vänta bara! mumlade Simon argt. ”Eftersom du är så angelägen därom, skola vi försöka reda upp den här affären åt dig”.
Och han avlägsnade sig för att uppsöka kvinnan Tison.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
GUDINNAN FÖRNUFT.
Man letade hela dagen på gården, i trädgården och i omglvningarna efter det lilla papper, som förorsakat all denna uppståndelse och som (det betvivlade ingen) innehöll hela komplotten.
Man förhörde drottningen efter att ha skilt henne från hennes syster och dotter, men hon svarade endast, att hon i trappan mött en ung kvinna, som bar en bukett, och att hon nöjt sig med att taga en enda blomma ur den.
Dessutom skulle hon icke ha tagit denna blomma, om icke municipal Maurice givit sitt samtycke därtill.
Hon hade ingenting mer att säga. Det var sanningen i hela dess styrka och enkelhet.
Allt detta omtalades för Maurice, när det blev hans tur att bli förhörd, och han förklarade, att drottningens vittnesmål var i full överensstämmelse med sanningen.
”Men”, sade presidenten, ”det existerade således en komplott?”
”Det är omöjligt”, sade Maurice. ”När jag var på middag hos madame Dixmer och hon omtalade, att hon aldrig hade sett fången, var det jag, som föreslog, att jag skulle skaffa henne ett tillfälle att få se fången, men det bestämdes ej något om vare sig dagen eller sättet, hur det skulle göras”.
”Men blommorna voro köpta”, sade presidenten. ”Den där buketten hade blivit iordningställd i förväg”.
172
