”Visst inte! Det var jag själv, som köpte dessa blommor av en blomsterhandlerska, som bjöd ut dem till oss i hörnet av rue des Vieilles-Audriettes”.
”Men blomsterförsäljerskan räckte väl åtminstone fram buketten?”
”Nej, medborgare. Jag valde den själv bland tio à tolv andra buketter. Det är visserligen sant, att jag valde den vackraste”.
”Men det gavs en möjlighet att gömma brevet i blommorna under vägen till Templetornet?”
”Omöjligt, medborgare. Jag lämnade icke madame Dixmers sida ens för ett ögonblick, och: det hade tagit allra minst en halv dag att utföra denna operation på varje blomma — ty enligt Simons redogörelse måste varje blomma ha innehållit en likadan biljett”.
”Men hade icke två färdigskrivna biljetter kunnat placeras i blommorna?”
”Fången tog i min närvaro en på måfå”.
”Enligt din åsikt, medborgare Lindey, existerar det således icke alls någon komplott”.
”Jo, det måste ha existerat en komplott!” svarade Maurice." ”Och jag är icke blott den förste att tro det, utan även den förste att bekräfta det. Mina vänner voro emellertid icke inblandade i den. Men som nationen nödvändigtvis måste bli oroad, erbjuder jag mig icke desto mindre att ställa borgen genom att överlämna mig själv som fånge”.
”Visst inte”, sade Santerre. ”Hur'skulle vi kunna handla sålunda mot en så beprövad vän som du? Om du överlämnar dig som fånge för att ansvara för dina vänner, så överlämnar jag mig som fånge för att ansvara för dig. Saken är mycket enkel. Det är icke framställd någon bestämd anklagelse. Ingen kommer att få veta vad som hänt. Låt oss hädanefter handla med fördubblad vaksamhet — du i all synnerhet — och vi skola nog lyckas pejla denna sak ända till djupet och samtidigt undvika att den blir almänt känd”.
”Tack, kommendant”, sade Maurice, ”men jag svarar såsom ni skulle svara, om ni vore här i mitt ställe. Vi få icke stanna här. Vi måste ha tag i blomsterflickan”.
”Blomsterflickan är långt borta, men var fullkomligt lugn därvidlag — hon skall bli efterspanad. Vad dig beträffar, så skall du iakttaga dina vänner, medan jag här håller ögonen på fängelsekorrespondensen”.
Ingen hade tänkt på Simon, men han gjorde upp sin plan.
