av Mariebron, varseblev Morand denna skara dagdrivare och patrask, som brukade samlas så fort det hänt något märkvärdigt i närheten, liksom kråkor samlas på ett slagfält.
Vid denna syn tvärstannade Morand. Han darrade så i hela kroppen, att han måste luta sig mot broräcket för att icke falla.
Efter några sekunder hade han återvunnit den nära nog underbara styrka, som han under prövande omständigheter utövade över sina känslor; han begav sig in bland de skilda grupperna, började göra frågor och fick höra, att man strax förut fört bort från n:r 24 rue des Nonandieres en ung kvinna, som alldeles säkert var skyldig till det brott, för vilket hon var anklagad, enär man ertappat henne med att ha packat ihop sina tillhörigheter. Morand frågade, inför vilken klubb den stackars flickan skulle bli förhörd, och fick höra att hon blivit förd till sektion Mere, dit han omedelbart följde efter henne.
På klubben rådde den största trängsel, men förmedelst ett frikostigt användande av armbågar och knytnävar lyckades han tränga sig in.
Den första, han fick se, när han kom in, var Maurices högväxta, ädla gestalt, där han med högdragen min satt på de anklagades bänk och tillintetgjorde Simon med sina blickar.
”Ja, medborgare”, utropade Simon, som höll på att avsluta sin anklagelse. ”Medborgarinnan Tison anklagar medborgaren Lindey och medborgaren Lorin. Medborgaren Lindey talar om en blomsterflicka, på vilken han försöker kasta all skulden, men såsom jag förut sagt er, kommer denna blomsterflicka icke att bli funnen, utan det är en gemen komplott av en skara aristokrater, som kasta bollen fram och åter likt de fega stackare de äro. För övrigt ha ni ju sett, att Lorin begivit sig av, när hans närvaro var önskad, och han kommer icke tillbaka mer, än vad blomsterflickan gör”.
”Nu ljuger du, Simon!” ropade en ursinnig röst. ”Han kommer tillbaka ty han är nu här”.
Och Lorin klev med långa steg in i salen.
”Lämna plats!” sade han, i det han sköt åskådarna åt sidan. ”Lämna plats!” Och han slog sig ned bredvid Maurice.
Lorins ankomst, så naturlig och utan tillgjordhet och dock förenande hos sig den frihet och styrka, som var den
180
