Kvinnan Tison blev återkallad och avlade ett fruktansvärt och omständligt vittnesmål. Enligt henne var det visserligen sant, att blomsterflickan var brottslig, men Maurice och Lorin voro hennes medbrottslingar.
Detta vittnesmål framkallade en synbar verkan hos allmänheten, och nu var faktiskt Simons stjärna i uppåtgående.
”Gendarmer”, sade presidenten, ”för fram blomsterflickan”.
”O, det är ohyggligt!” mumlade Morand, i det han slog händerna för ansiktet.
Blomsterflickan blev framkallad och ställd framför tribunen, alldeles mitt emot Tisons hustru, på grund av vars vittnesmål hon skulle förlora sitt huvud.
Hon drog upp sitt flor.
"Heloise!” utropade kvinnan Tison. ”Mitt barn! Du här!”
"Ja, mor”, svarade den unga kvinnan milt.
"Och varför står du mellan två gendarmer?”
"Därför att jag är anklagad, mor”.
"Du! Anklagad, och av vem?” utbrast kvinnan i djupaste förtvivlan.
”Av dig, min mor!”
En hemsk tystnad, lik dödens förebådare, lade sig plötsllgt över den larmande församlingen, och varje hjärta kändes betryckt av denna ohyggliga scen.
"Hennes dotter!” viskades det, liksom av röster på avstånd. ”Hennes dotter! Stackars kvinna!”
Maurice och Lorin betraktade både anklagaren och den anklagade med innerligaste medlidande.
Simon, som var angelägen om att bevittna avslutandet av denna tragedi, i vilken han hoppades att både Maurice och Lorin skulle förbliva medagerande, försökte undgå kvinnan Tisons uppmärksamhet, då hon vilt såg sig omkring.
”Vad heter du, medborgarinna?” sade presidenten, själv gripen av denna scen, till den unga flickan.
”Heloise Tison, medborgare”.
"Hur gammal är du?”
”Nitton år”.
”Var bor du?”
"Rue des Nonandieres n:r 24”.
"Sålde du i morse en bukett nejlikor till medborgare Lindey, som du nu ser här på de anklagades plats?”
Den unga flickan vände sig om och såg på Maurice.
