under blev han god vän och förtrogen med Garibaldi, vilken skickade honom till Marseilles för att anskaffa vapen åt garibaldisterna. Under tiden hade Garibaldi hållit sitt intåg i Neapel. När de båda vännerna åter träffades hugnades Dumas med plats som museichef i Neapel. Här stannade han i 4 år och återvände sedan till Paris. Efter kriget mellan Preussen—Österrike 1866 besökte han slagfälten i Böhmen och skrev en historia om ”La terreur prussienne” (den preussiska terrorn), det enda av hans alster, som visar någon politisk klarsynthet. Han varnar häri enträget sina landsmän för den hotande preussiska makten. Men han hade aldrig haft något anseende som politiker, och man hade nu i Frankrike kommit in i period, då hans författareverksamhet i övrigt ej heller var på modet. Man skrattade åt hans svartmålningar och varningar och hans nyutkomna böcker blevo alldeles förbisedda. Då ingen vidare ville läsa vad han skrev, anlade han en såsfabrik, som också inom kort gick omkull.
Han led icke någon nöd, ty han fick hjälp av sonen Alexandre Dumas d. y., men den fåfänge och en gång firade författarens sinnesjämvikt bröts fullständigt av världens likgiltighet. Åren 1869 och början av 1870 voro synnerligen dystra för honom och så kom i juli sistnämnda år kriget mot Preussen. När preussarne nalkades Paris för att innesluta det, flyttade Dumas d. y. sin fader från Paris till sin villa i Puys nära staden Dieppe i nordvästra Frankrike vid en vik av engelska kanalen. Han blev kroppsligen och andligen bruten över Frankrikes olyckor och han hade fullt medvetande av att preusarna nalkades staden då han avled den 5 dec. 1870, 68 år gammal. Fyra dagar senare intågade tyska trupper i Dieppe.
★
De skrifter som gjort Dumas’ namn känt över världen och känt av eftervärlden äro skrivna under åren 1844—48. De voro utsatta för en hätsk kritik och de skandalösa processer som fördes mot honom av de underbetalda och på sina penningar bedragna medarbetarna, bidro-
