”Men varför vänta? Varför icke i natt? I kväll — i detta ögonblick till och med?”
”Därför att jag icke kan göra det”.
”Ah! Du vet, att du icke kan det — du vet mycket väl, att du icke kan det!” utbrast kvinnan Tison. ”Men jag — jag kan”.
”Vad kan du?”
”Jag kan förfölja fången, såsom du kallar henne, jag kan vakta drottningen, såsom du kallar henne, aristokrat som du är! Och jag kan träda in i fängelset vid vilken timme som helst på dagen eller natten. Allt detta kan och vill jag göra. Och vad det beträffar, att hon skulle undkomma, så få vi se. Ja vi få se — eftersom de icke vilja rädda min dotter, skall den där kvinnan icke undkomma. Huvud för huvud. Tycker du om det? Madame Veto har varit drottning, det vet jag. Heloise Tison är endast en fattig flicka, det vet jag, men under giljotinen äro alla lika”.
”Nåväl, vare det så”, sade mannen i kappan. ”Om ni håller ert löfte, skall jag hålla mitt”.
”Svär”.
”Jag svär det”.
”Vid vad svär du?”
”Vid vad du vill”.
”Har du en dotter?”
”Nej”.
”Välan”, sade kvinnan i besviken ton, ”vid vad svär du då?”
”Hör på, jag svär vid Gud”.
”Bah”, utbrast kvinnan Tison. ”Du vet mycket väl, att de ha störtat den gamla och ännu icke bestämt sig för den nya”.
”Jag svär det vid min faders grav”.
”Svär icke vid en grav, ty det medför olycka. O, min Gud, min Gud! När jag tänker på att jag kanske om tre dagar också svär vid mitt barns grav, min dotter, min stackars Heloise!” skrek kvinnan Tison så gällt, att flera fönster öppnades.
Vid åsynen av de öppnade fönstren kom en annan man, som tycktes frigöra sig från väggen, fram till den första.
”Ingenting kan göras med denna kvinna”, sade den första. ”Hon är galen”.
”Nej, hon är mor”, svarade den andre och drog sitt sällskap med sig.
188
