Madame Elisabeth knäppte ihop händerna.
”Låt var och en av oss läsa igenom biljetten mycket långsamt”, sade hon med dämpad röst, ”på det att om någon av oss glömmer en detalj, en annan måtte komma ihåg den”.
Alla tre läste åter igenom biljetten och voro just färdiga därmed, då de hörde, hur dörren till deras rum långsamt öppnades. De två prinsessorna vände sig om, men drotningen satt orörlig, förutom det att hon med en nästan omärklig rörelse förde handen till huvudet och gömde biljetten i sin koaffyr.
Det var en av de två municipalerna, som öppnade dörren.
”Vad önskar ni, monsieur?” frågade madame Elisabeth och madame royale samtidigt.
”Hm"!” sade municipalen. ”Jag tycker, att ni i kväll gå mycket sent till sängs …”
”Har det således”, sade drottningen, i det hon vände sig om med sin vanliga värdighet, ”utfärdats en ny förordning av kommunen om vid vilken timme jag skall gå till sängs?”
”Nej, medborgarinna”, svarade municipalen, ”men om så erfordras, kommer det att utfärdas en”.
”Till dess, monsieur”, sade Marie Antoinette, ”bör ni respektera — jag vill icke säga en drottnings, men en kvinnas rum”.
”I sanning”, brummade municipalen, ”dessa aristokrater tala alltjämt, som om de vore någonting”.
Men det oaktat lämnade han rummet, kuvad av den värdighet, som icke ens tre års lidande förmått beröva drottningen.
Ögonblicket efteråt var lampan släckt, och de tre kvinnorna klädde efter vanligheten av sig i mörkret, i det de begagnade sig av detta som en slöja för sin blygsamhet.
Efter att åter ha läst igenom biljetten i skydd av sina sänggardiner, på det att hon icke skulle missförstå de förhållningsorder, den innehöll, rev hon sönder den i mikroskopiskt små bitar och steg upp klockan nio på morgonen Så klädde hon sig, väckte sin syster och gick in till sin dotter.
Hon kom genast ut igen och tillkallade de vakthavande municipalerna.
”Vad vill du, medborgarinna?” frågade den ene, i det han blev synlig vid dörren, under det att den andre icke lät störa sig vid sin frukost ens av den kungliga kallelsen.
190
