”Monsieur”, sade Marie Antoinette, ”jag kommer just ut från min dotters rum, och den stackars flickan är verkligen riktigt sjuk. Hennes lemmar äro svullna och värka till följd av för litet motion, och såsom ni nog vet, monsieur, är det jag, som dömt henne till detta stillasittande liv. Jag hade tillåtelse att promenera i trädgården, men då hade jag nödvändigtvis måst passera förbi dörren till det rum, som min make bebodde under sin livstid, och då jag skulle gå förbi denna dörr, svek min själsstyrka mig, så jag gick åter upp och har sedan dess promenerat på terrassen. Men som denna motion numera är otillräcklig för mitt stackars barns hälsa, så ber jag er, medborgare municipal, i mitt namn hos general Santerre framställa begäran om att denna tillåtelse måtte förnyas”.
Drottningen hade uttalat dessa ord i en ton, som samtidigt var så mild och värdig, och hon hade undvikit allt, som kunde kränka hennes interlokutörs republikanska känslor, så att denne, som enligt sin och de flesta andras vana infunnit sig med betäckt huvud, så småningom lyfte på sin röda mössa och, då hon talat till slut, svarade med en bugning:
”Var lugn, medborgarinna. Man skall framföra er anhållan om den tillåtelse, ni önskar, till medborgaren generalen”.
När han sedan drog sig tillbaka, upprepade han för sig själv, liksom för att övertyga sig om att han givit efter för rättvisa, snarare än för svaghet:
”När allt kommer omkring, så är det endast rätt och billigt!”
”Vad är det, som endast är rätt och billigt?” frågade den andra municipalen.
”Att denna kvinna får promenera med sin dotter, som är sjuk”.
”Nå, än sen då? … Vad begär hon?”
”Hon önskar tillåtelse att få gå ned och promenera en timme i trädgården”.
”Ba!” svarade den andra. ”När hon begär att få gå till fots från Temple till place de la Révolution, får hon en tillräcklig promenad”.
Drottningen hörde dessa ord och bleknade, men av dem hämtade hon även nytt mod till det viktiga företag, som förbereddes.
Municipalen avslutade sin frukost och gick ned. Drott-
