ningen å sin sida bad att få intaga sin inne i dotterns rum, vilket beviljades.
För att styrka uppgiften om hennes sjukdom förblev madame royale sängliggande, och madame Elisabeth och drottningen stannade kvar vid hennes säng.
Klockan elva anlände Santerre. Efter vanligheten tillkännagavs hans ankomst av trumvirvlar och ankomsten av den nya bataljonen och de nya municipalerna, som skulle avlösa dem, vars tjänstgöring var över.
När Santerre inspekterat den avtågande bataljonen och den inryckande, paraderat sin stora, grovlemmade häst på Templegården, stannade han ett ögonblick; detta var tillfället för dem, som hade någon begäran att framställa eller någon angivelse att framlägga.
Municipalen begagnade sig därav till att gå fram till honom.
”Vad vill du?” frågade Santerre bryskt.
”Medborgare”, svarade municipalen, ”jag ville be dig på drottningens vägnar …”
”Vad menar du med drottningen?” frågade Santerre.
”Ah, det är sant!” sade municipalen, som själv blev förvånad över sin lapsus. ”Vad är det, jag säger? Har jag blivit galen? Jag kommer på madame Vetos vägnar …”
”Bra!” sade Santerre. ”Nu förstår jag dig. Låt nu höra, vad du har att säga mig”.
”Jag kommer för att meddela dig, att lilla Veto är sjuk och tycks vara i behov av frisk luft och motion”.
”Ja, men är det nödvändigt att ännu en gång draga denna sak inför nationen? Nationen har givit henne tillåtelse att promenera i trädgården, och hon har vägrat att begagna sig av denna tillåtelse”.
”Det är just det. Nu ångrar hon sig och ber dig om tillåtelse att få gå ned”.
”Det stöter icke på minsta svårighet. Ni höra allesammans”, sade Santerre, i det han riktade sina ord till hela bataljonen, ”att änkan Capet får komma ned och promenera i trädgården. Nationen tillåter henne det. Men vakta henne noga, så att hon icke flyr över muren, ty om det händer, låter jag halshugga varenda en av er”.
Ett homeriskt skratt följde på detta skämt av generalen.
”Och nu äro ni förberedda”, sade Santerre, ”så adjö! Jag beger mig till kommunen. Det ser ut, som om man ämnade slå ihop Roland och Barbaroux och ge dem gemensamt respass till en annan värld”.
192
