”Vem?”
”Heloise”.
"Er dotter?”
”Ja, hon … min stackars flicka!”
”Dömd? … Men varför? Varför?”
”Därför att hon sålde buketten …”
”Vilken bukett?”
”Buketten med nejlikor … fast hon inte är blomsterförsäljerska”, svarade kvinnan Tison, som om hon försökte samla sina tankar. ”Hur kunde hon då sälja denna bukett?”
Drottningen ryste. En osynlig länk förenade denna scen med hennes närvarande belägenhet. Hon förstod att hon icke fick förspilla någon tid på ett gagnlöst samtal.
”Min goda kvinna”, sade hon, ”låt mig komma fram, jag ber er. Ni kan sedermera omtala allt det här för mig”.
”Nej, nu med ens! Ni måste förlåta mig och jag måste hjälpa er att fly, på det att han måtte rädda min dotter”.
Drottningen blev likblek.
”Min Gud!” mumlade hon i det hon höjde sim blick mot himmelen.
Så såg hon på municipalen.
”Monsieur”, sade hon, ”hav godheten att avlägsna denna kvinna. Som ni ser, är hon galen”.
”Gå härifrån, gå härifrån, mor”, sade municipalen. ”Ge er i väg”.
Men kvinnan Tison klängde sig fast vid muren i det hon alltjämt upprepade: ”Nej, hon måste förlåta mig för att han skall rädda min dotter”.
”Men vem är han?”
”Mannen i kappan”.
”Min syster”, sade madame Elisabeth, ”säg henne några tröstande ord”.
”O, så gärna!” sade drottningen. ”Jag tror faktiskt, att det blir det bästa sättet!”
Så vände hon sig om till den galna kvinnan.
”Min goda kvinna, vad önskar ni?”
”Jag önskar, att ni måtte förlåta mig allt det, jag låtit er lida genom de förolämpningar, jag tillfogat er, genom de angivelser jag framlagt mot er, och att ni, när ni träffar mannen i kappan, befaller honom att rädda min dotter, därför att han gör allt vad ni vill”.
”Jag vet icke vem ni menar med mannen i kappan”, svarade drottningen, ”men om det är nödvändigt för er sinnes-
