”Madame”, sade drottningen, ”i himmelens namn!”
Man hörde åter utroparens röst som upprepade: ”Hören! Domstolsutslaget, som dömer flickan Heloise Tison till döden för sammansvärjning”.
”Hör du?” röt den galna, omkring vilken en massa nationalgardister skockat sig. ”Hör du? Dömd till döden? Det är för din skull, för din skull, som man tänker döda min dotter. För din skull, förstår du, österrikiska?”
”Messieurs”, sade drottningen, ”i himmelens namn! Om ni icke vilja befria mig från denna stackars galning, så låt mig åtminstone åter gå upp. Jag kan icke uthärda denna kvinnas förebråelser. Hur orättvisa de än äro, så komma de mitt hjärta att brista”.
Och drottningen vände sig om med en djup snyftning.
”Ja, ja, gråt du, hycklerska!” skrek galningen. ”Din bukett kostar henne dyrt. Det borde hon ha förstått. För resten går det likadant med alla, som tjäna dig. Du drar överallt med dig olycka, österrikiska! Dina vänner äro döda — din man och dina försvarare ha alla dukat under — och nu vill man offra mitt stackars barn. När kommer din tur, på det att inga fler skola dö för din skull?” Och den stackars kvinnan röt fram dessa ord, som åtföljdes av en hotande åtbörd.
”Olyckliga kvinna!” vågade madame Elisabeth säga, ”glömmer du, att det är till drottningen, du talar?”
”Drottningen — hon? Hon? … drottningen?” utropade kvinnan Tison, vars vansinne tilltog för vart ögonblick. ”Om hon är drottningen, varför förbjuder hon då icke bödlarna att döda min Heloise … Konungarna bevilja nåd … se så, återgiv mig mitt barn, och jag skall erkänna dig som drottning … Hitintills är du icke något annat än en kvinna och därtill en kvinna som för med sig olycka, en kvinna som dödar! Ah!”
”Ah! Ha medlidande, madame”, utbrast Marie Antoinette. ”Se min förtvivlan! Se mina tårar!”
Och Marie Antoinette gjorde åter ett försök att komma fram, nu icke längre i förhoppning att kunna fly, utan i förhoppning att bli fri från detta grymma anfall.
”Du får icke komma fram!” röt den gamla kvinnan. ”Du tänker fly, madame Veto, jag vet allt, mannen i kappan talade om det för mig. Du vill ge dig i väg och sluta dig till preussarna. Men du skall icke undkomma”, fortsatte hon, i det hon grep tag i drottningens klänning. ”Jag skall
