borgare Maurice”, sade presidenten, ”och du kommer att ångra, vad du nu sagt, då jag talar om för dig, att jag kan bevisa, att jag endast talat sanning: Här äro tre olika rapporter, som anklaga dig”.
”Tror du verkligen”, sade Maurice, ”att jag är nog dum att tro på er chevalier de Maison Rouge?”
”Och varför skulle du icke tro på honom?”
”Därför att han endast är vålnaden av en konspiratör, med tillhjälp av vilken ni alltid ha en sammansvärjning i beredskap att roa era fiender med”.
”Läs angivelserna”.
”Jag vill inte läsa någonting”, sade Maurice. ”Jag bedyrar, att jag aldrig sett chevalier de Maison Rouge och att jag aldrig talat med honom. Låt var och en, som icke tror på mitt hedersord, komma till mig och säga det, så vet jag, vad jag skall svara honom”.
Presidenten ryckte på axlarna. Maurice som icke ville stå efter någon, gjorde likadant. Det låg något dystert och tryckt över hela återstående sammanträdet.
Efter sammanträdet gick presidenten, en trofast patriot, som uppnått den högsta posten i distriktet, tack vare sina medborgares röster, fram till Maurice och sade:
”Kom med, Maurice, jag önskar tala med dig”.
Maurice följde med presidenten, som förde honom in i sitt rum innanför salen. Då de kommo dit in, betraktade han ett ögonblick Maurice under tystnad. Så lade han sina händer på hans axlar och sade:
”Maurice, jag kände och högaktade din far, och till följd därav högaktar och älskar jag dig. Maurice, tro mig, du utsätter dig för stor fara genom din brist på tro, det förnämsta felet för en verkligt revolutionär ande. Maurice, min vän, de som förlorat tron, förlora även troheten. Du tror icke på nationens fiender, och till följd därav går du helt nära dem, utan att se dem, och blir ett redskap i deras komplotter, utan att vara medveten därom”.
”För tusan, medborgare”, sade Maurice, ”jag känner mig själv, jag vet, att jag är en känslomänniska, en nitisk patriot, men min nitälskan gör mig icke till fanatiker. Det existerar tjugu föregivna sammansvärjningar som allmänheten tillskriver samme man. Jag fordrar en gång för alla att få möta mina anklagare ansikte mot ansikte”.
”Du tror icke på konspiratörer, Maurice”, sade presidenten. ”Gott, säg mig, tror du på den röda nejlikan, för vars skull flickan Tison i går blev giljotinerad?”
212
