Maurice ryckte till.
”Tror du på den underjordiska gången, som grävts under Templeträdgården från medborgarinnan Plumeaus stuga till ett visst hus vid rue de la Corderie?”
”Nej”, sade Maurice.
”Gör då såsom Tomas tvivlaren — gå och se”.
”Jag tjänstgör icke i Temple, och de skulle icke tillåta mig att komma in”.
”Numera får vem som helst komma in i Temple”.
”Hur så?”
”Läs denna rapport. Eftersom du är så klentrogen, skall jag endast lämna dig officiella uppgifter”.
”Ah! utbrast Maurice i det han läste rapporten. ”Har det gått därhän?”
”Läs vidare”.
”Ämna de flytta Marie Antonnette till Conciergeriet?”
”Det ämna de. Och tror du, att allmänna välfärdsutskottet skulle ha tillgripit en sådan allvarlig utväg till följd av en dröm eller vad du kallar idéer?”
”Detta tillvägagångssätt har beslutats men det kommer aldrig att bli utfört, i likhet med många andra som jag sett sanktionerade —”
”Läs alltsammans”, sade presidenten och räckte honom det sista papperet.
”Ett kvitto av Richard, fångvaktaren i Conciergeriet!” utbrast Maurice.
”Hon har nu vistats där i två timmar”.
Denna gång förblev Maurice tyst och tankfull.
”Som du vet”, fortsatte presidenten, ”handlar kommunen endast efter allvarligaste överläggning. Den gräver en lång och djup fåra, dess tillvägagångssätt äro icke puerila och den har följt Cromwells princip — kungar skall man endast slå på huvudet — läs detta hemliga meddelande från polisministern”.
Maurice läste:
”Alldenstund vi fått säkra bevis på att f. d. chevalier de Maison Rouge vistas i Paris, att han blivit sedd på många olika ställen, att han lämnat spår efter sitt uppträdande i skilda komplotter, som till all lycka tillintetgjorts, anmodar jag härmed alla sektionschefer att fördubbla sin vaksamhet”.
”Nå?” sade presidenten.
”Jag måste tro dig, medborgare president”, utbrast Maurice.
