Så blev Dixmer synlig i dörren.
”Kom in, kära Maurice, kom in”, sade han. ”Ni är icke en av dem, för vilka vår dörr är stängd”.
”Men vad står på?” frågade den unge mannen.
”Geneviève är opasslig”, sade Dixmer, ”mer än opasslig ty hon yrar”.
”O, min Gud!” utbrast den unge mannen, överväldigad av att åter stöta på lidande och sorg. ”Vad är det således fatt med henne?”
”Ni vet nog, min kära vän”, svarade Dixmer, ”att ingen förstår sig på kvinnornas sjukdomar och allra minst en äkta man”.
Geneviève låg utsträckt på ett slags schäslong. Bredvid henne stod Morand med en flaska luktsalt, som han lät henne inandas av.
”Nå?” frågade Dixmer.
”Alltjämt likadant”, svarade Morand.
”Heloise! Heloise!” mumlade den unga kvinnan mellan sina hopbitna tänder och vita läppar.
”Heloise!” upprepade Maurice med förvåning.
”Ja, min Gud”, svarade Dixmer djupt upprörd. ”Olyckligtvis gick Geneviève ut i går kväll och fick då se den hemska kärran köra förbi med en stackars flicka vid namn Heloise, som fördes till giljotinen. Sedan det ögonblicket har hon haft fem eller sex nervattacker och gör ingenting annat än upprepar detta namn”.
”Men vad som gjort henne mest upprörd, var, att hon i denna stackars flicka kände igen blomsterhandlerskan, som sålde den där nejlikebuketten ni vet”, sade Morand.
”Ja, det vet jag alldeles säkert”, sade Maurice, ”ty det var till följd av dessa nejlikor, som man så när hade huggit huvudet av mig”.
”Ja, vi ha hört allt det där, kära Maurice, och vi blevo icke litet förfärade, men Morand övervar sammanträdet och han såg er avlägsna er därifrån som en fri man”.
”Tyst”, sade Maurice. ”Titta, nu talar hon åter”.
”Åh, osammanhängande obegripliga ord”, utbrast Dixmer.
”Maurice!” mumlade Genevieve. ”De ämna döda Maurice. Hjälp honom, chevalier, hjälp honom!”
Djup tystnad följde på dessa ord.
”Maison Rouge”, mumlade ännu en gång Geneviève. ”Maison Rouge!”
Maurice kände en svag misstanke, men han kunde icke klargöra någonting riktigt tydligt för sig och var alltför
