”Äntligen finner jag dig”, utbrast Lorin. ”Det har verkligen inte varit lätt att få tag i dig.
Men som jag funnit min vän så kär,
Mitt öde helt förändrat är.
Den här gången beklagar du dig ej, hoppas jag, ty jag har serverat dig Racine i stället för Lorin”.
”Men vad gör du här som patrull?” frågade Maurice ängsligt.
”Jag är expeditionens chef, min vän. Det gäller att återupprätta våra skamfilade rykten till deras ursprungliga höjd”.
Så vände han sig om till sitt kompani.
”Vila gevär! För fot gevär! Så där ja, mina barn, natten är ännu icke tillräckligt svart. Prata litet om era små angelägenheter, så skola vi två prata om våra”.
Så vände han sig åter till Maurice.
”Jag har i dag fått höra två stora nyheter på sektionen”, fortsatte Lorin.
”Vilka då?”
”Den första är, att vi börja bli misstänkta, du och jag”.
”Det vet jag. Nå, mera?”
”Ah! Du vet det?”
“Ja”.
”Den andra är, att hela den där nejlikesammansvärjningen leddes av chevalier de Maison Rouge”.
”Det vet jag också”.
”Men vad du icke vet, är, att nejlikesammansvärjningen och den underjordiska gångens sammansvärjning icke voro annat än en och samma sammansvärjning”.
”Om igen: Det vet jag också”.
”Låt oss då övergå till den tredje nyheten, den känner du icke till, det är jag säker på. Vi bege oss i kväll ut för att hugga chevalier de Maison Rouge”.
”Hugga chevalier de Maison Rouge?”
“Ja”.
”Har du således blivit gendarm?”
”Nej, men jag är patriot. En patriot tillhör sitt fädernesland. Nu är saken den, att mitt fädernesland blir ohyggligt illa åtgånget av den där chevalier de Maison Rouge som pinat det förtvivlat, och jag lyder mitt fädernesland”.
”Men det oaktat”, sade Maurice, ”är det besynnerligt, att man ger dig ett sådant uppdrag”.
218
