vis gick det icke så, och den där förskräcklige Simon har ännu en gång uppdagat alltsammans”.
”Men jag tycker”, sade Maurice, ”att man först och främst borde ha häktat dem, som bodde i huset vid rue de la Corderie”.
”Det skulle man också ha gjort, om man icke hade funnit hela huset absolut obebott”.
”Men när allt kommer omkring, så måste detta hus dock tillhöra någon?”
”Ja, en ny ägare, men ingen känner honom. Man vet, att huset bytte ägare för fjorton dagar eller tre veckor sedan, men det är allt. Grannarna hade visserligen hört buller, men som huset är gammalt, trodde de, att man höll på att restaurera det. Vad den förre ägaren beträffar, så har han lämnat Paris. Under tiden anlände jag.
“För tusan”, säger jag till Santerre, i det jag drar honom litet avsides, ’nu äro vi illa ute’”
”Det äro vi verkligen”, svarade han.
”Det här huset har nyligen bytt ägare, icke sant?”
“Jo”.
”För fjorton dagar sedan?”
”För fjorton dagar eller tre veckor sedan”.
”Inför en notarie?”
“Ja”.
”Gott, då måste man söka upp alla notarier i Paris för att uppdaga vilken av dem som sålt detta hus, och låta honom lägga fram köpekontraktet, som naturligtvis är undertecknat av köparen”.
”Mycket bra! Det där var ett gott råd”, sade Santerre. ”Och därtill kommer det från en man, som bekylles för att icke vara en god patriot. Lorin! Lorin! Jag skall skaffa dig upprättelse, i annat fall må fan ta mig”.
”Kort och gott”, fortsatte Lorin. ”Det var icke väl sagt, förrän det var gjort. Notarien blev uppletad, köpekontraktet blev funnet och på det fanns brottslingens namn och adress. Då förde Santerre mig avsides, och jag åtog mig att häkta honom”.
”Var denne man chevalier de Maison Rouge?”
”Nej, endast hans medbrottsling, d. v. s. förmodligen var han det”.
”Men hur kan du då säga, att du skall gå och häkta chevalier de Maison Rouge?”
”Vi gå och häkta dem allesammans”.
”Känner du således igen chevalier de Maison Rouge?”
220
