”Fullkomligt”.
”Har du sett hans signalement?”
”Ja, för tusan! Santerre gav mig det. Fem fot två eller tre tum lång, blont hår, blåa ögon, rak näsa o. s. v. Förresten har jag sett honom”.
”När?”
”I dag till och med”.
”Har du sett honom?”
”Ja, och du också”.
Maurice ryckte till.
”Den där lille blonde mannen, som befriade oss i morse du vet, han som förde befälet över muscadinerna och utdelade sådana väldiga hugg”.
”Var det således han?” frågade Maurice.
”Han själv. Man följde efter honom, men man tappade bort honom i närheten av det hus, där husägaren vid rue de la Corderie bor, så vi antaga, att de bo tillsammans”.
”Det förefaller sannolikt”.
”Det är säkert”.
”Det förefaller mig, Lorin”, tillade Maurice, ”att du visar bristande tacksamhet om du i kväll häktar den, som räddade dig i morse”.
”Åh, se så!” sade Lorin. ”Du tror väl inte, att han räddade oss för vår egen skull heller?”
”Varför skulle han annars ha gjort det?”
”Visst inte! De lågo i bakhåll för att föra bort den stackars fickan Heloise Tison, då hon passerade förbi på väg till schavotten. Våra strupavskärare voro i vägen för dem, så de kastade sig över strupavskärarne, det var hela saken. Vi blevo räddade genom en kontrakupp. Men eftersom avsikten är allt och det icke fanns någon avsikt, har jag ingen anledning att beskylla mig för otacksamhet. För övrigt, förstår du, Maurice, är nödvändigheten den förnämsta punkten, och nödvändigheten är, att vi måste återupprätta oss genom att uträtta något fint. Och dessutom har jag givit ett löfte på dina vägnar”.
”Till vem?”
”Till Santerre. Han vet, att du för befälet över den här expeditionen”.
”Hur kan det vara?” frågade Maurice.
”Är du säker på att kunna häkta dessa brottslingar?” sade han till mig.
”Ja”, svarade jag, ”om Maurice följer med mig”.