”Men är du säker på Maurice? Sedan någon tid tillbaka har han ansetts vara ganska ljum”.
”De som säga det, misstaga sig helt och hållet. Maurice är icke ljummare för saken, än vad jag själv är”.
”Och du svarar för hans lojalitet?”
”Som för min egen”, svarade jag, och sedan gick jag hem till dig, men kunde icke finna dig hemma. Jag tog den här vägen därför att den är genast och därför att jag kom ihåg att du vanligtvis går den, så vi ha äntligen mötts. Framåt marsch!
La victoire en chantant
Nous ouvre la barrière …”
”Min käre Lorin, jag är förtvivlad, men jag har mindre smak än du för denna expedition. Du får säga, att du icke mött mig”.
”Omöjligt! Alla mina män ha sett dig”.
”Nåväl, då får du säga, att du mötte mig men att jag icke ville följa med er”.
”Omigen omöjligt”.
”Och varför det?”
”Därför att du då icke längre skulle vara ljum utan misstänkt … och du vet ju vad man gör med misstänkta … man för dem till Place de la Révolution och inbjuder dem att hälsa på frihetsgudinnans staty, men, i stället för att hälsa med hatten får man hälsa med huvudet”.
”Välan, Lorin, jag vet icke, hur snart detta kommer att hända mig, men det förefaller dig nog besynnerligt att höra mig säga vad jag nu ämnar säga!”
Lorin spärrade upp ögonen och såg på Maurice.
”Nåväl”, sade Maurice, ”jag är trött på hela livet”.
Lorin brast i skratt.
”Aha”, sade han, ”vi ha en liten osämja med vår högt älskade, och det inger dig melankoliska tankar. Kom nu min vackra Amadis, och låt oss återvända till mannen, och från honom skola vi sedan övergå till medborgaren. Vad mig beträffar, så är jag aldrig en bättre patriot, än då jag har ett litet gruff med Arthémise. Apropå det så har gudinnan Förnuft givit mig i uppdrag att framföra tusen vänliga hälsningar till dig”.
”Hälsa och tacka henne från mig. Adjö, Lorin”.
”Varför adjö?”
”Jo, jag går min väg”.
”Vart går du?”
222
