”Ingen! Som ni se, finns det ingen här?”
”Ingen!” upprepade Maurice med en sinnesrörelse, som var lätt att förstå. ”Som ni se, finns det ingen här”.
”I medborgarinnan Dixmers rum kanske”, sade polismannen.
”O!” sade Maurice, ”respektera en kvinnas rum”.
”Ja visst”, sade Lorin, ”visst skola vi respektera det och medborgarinnan Dixmer också, men vi skola leta igenom det”.
”Låt i så fall”, sade Maurice, ”mig gå in först”.
”Stig på”, sade Lorin. ”Du är kapten. Ära den, som äras bör”.
De lämnade kvar två man på vakt i det rum, som de skulle lämna, sedan gingo de tillbaka in i det rum, där de tänt facklorna.
Maurice gick fram till dörren, som ledde till Genevièves sängkammare.
Det var första gången, som han steg in där.
Hans hjärta klappade häftigt.
Nyckeln satt i låset.
Maurice förde handen till nycklen, men han tvekade.
”Nå, öppna då!” sade Lorin.
”Men”, sade Maurice, ”om medborgarinnan Dixmer gått till sängs?”
”Vi skola titta i hennes säng, under hennes säng, i hennes kakelugn och i hennes skåp”, sade Lorin. ”När vi sedan förvissat oss om att där icke finns någon annan än hon, skola vi önska henne god natt”.
”Visst inte”, sade polismannen. ”Vi skola häkta henne. Medborgarinnan Geneviève Dixmer är en aristokrat som har blivit igenkänd såsom flickan Tisons och chevalier de Maison Rouges medbrottsling”.
”Öppna i så fall själv”, sade Maurice, i det han lät handen falla ned från nyckeln. ”Jag häktar icke kvinnor”.
Polismannen betraktade Maurice från sidan, och grenadjärerna mumlade sinsemellan.
”Jaså?” sade Lorin, ”mumla ni? Mumla på då, ty ni ha två att mumla om. Jag är av samma åsikt som Maurice”.
Och han tog ett steg tillbaka.
Den gråklädde mannen grep tag i nyckeln, vred häftigt om den, och dörren gick upp. Soldaterna rusade in i rummet. Två vaxljus brunno på ett litet bord, men Genevièves rum liksom chevalier de Maison Rouges var tomt.
”Tomt”, utbrast polismannen.
