Ombytlig är kvinnan,
Ve den som tror på henne”.
Maurice suckade, och de båda vännerna återvände till gamla rue Saint Jacques.
Allt eftersom de närmade sig platsen, hörde de ett stort larm och sågo eldskenet tilltaga. De lyssnade till de patriotiska sångerna, som en vacker dag i härligt solsken eller i stridens hetta klingade som hymner om hjältemod, men som i det röda skenet av en mordbrand verkade mera såsom berusade kannibalers diaboliska besvärjelser.
”O, min Gud, min Gud!” utbrast Maurice glömsk av att Gud blivit avskaffad, i det han torkade svetten ur ansiktet.
Hela Paris tycktes vara på väg mot skådeplatsen för de händelser vi just skildrat. Maurice blev nödsakad att tränga sig igenom en häck av grenadjärer, sektionens leder och sedan denna alltid uppretade populas, som vid denna tid alltid var i rörelse och som utan uppehåll tjutande sprang från skådespel till skådespel.
Då de kommo närmare, påskyndade Maurice otåligt sina steg. Med en viss svårighet höll Lorin sig tätt intill honom, ty han ville icke lämna sin vän ensam vid ett sådant tillfälle.
Allt var nästan över. Elden hade spritt sig från det skjul, där soldaten kastat sin fackla, till garveriet, som var byggt av plankor, hopfogade så att luften ledigt kunde cirkulera. Hela lagret var uppbrunnet och huset självt stod i lågor.
”O, Gud!” tänkte Maurice. ”Tänk om hon kommit tillbaka och befinner sig i ett rum omgivet av de glupska lågorna, väntande på mig, ropande på mig —”
Och Maurice, som var nästan från sina sinnen av förtvivlan, tyckte bättre om att tänka på den älskandes dårskap än på sitt eget förräderi.
Han rusade huvudstupa fram mot porten, av vilken han uppfångade en skymt genom lågorna. Lorin följde alltjämt efter honom. Han skulle ha följt efter honom ned i helvetet. Taket stod i lågor. Elden hade nu börjat sitt förstörelseverk med trappan. Maurice sprang upp i första våningen, in i salongen, in i vardagsrummet, in i Genevièves rum, in i chevalier de Maison Rouges rum och ut i korridorerna, i det han ropade med halvkvävd röst: ”Geneviève! Geneviève!”
Ingen svarade. Då våra två vänner kommo tillbaka från
242
