Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs

sitt letande, sågo de nu lågorna tränga in genom dörren, men utan att bry sig om Lorins skrik då denne pekade mot fönstret, rusade Maurice genom lågorna och sedan fram till huset, sprang trots alla hinder över gården, som var beströdd mned sönderslagna möbler, letade igenom matsalen, Dixmers rum, Morands laboratorium — alla uppfyllda av rök, dofter och sönderslaget glas.

Elden hade nått denna del av huset, och förstörelsen skulle snart vara fullständig. Liksom i paviljongen underlät Maurice icke att besöka vart enda rum; han lämnade icke ens en korridor oundersökt. Sedan gick han ned i källaren. Kanske Geneviève hade tagit sin tillflykt dit. Han fann ingen där.

”För tusan”, sade Lorin, ”ingen annan än en salamander skulle kunna taga sin tillflykt hit, och det är icke detta fabelaktiga djur, du letar efter. Låt oss gå. Vi kunna anställa efterforskningar i folksamlingen. Någon har kanske sett henne”.

Lorin måste uppbjuda hela sin styrka för att släpa Maurice med sig, ty hoppet höll honom alltjämt kvar där.

Sedan började de sina efterforskningar; de letade igenom omgivningarna, hejdade alla kvinnor de mötte, och letade överallt, men utan resultat.

Klockan var nu ett på morgonen, och trots sina jättekrafter var Maurice överväldigad och nedbruten av trötthet och avstod till sist från dessa mer än gagnlösa ansträngningar.

En droska körde förbi. Lorin ropade an den.

”Min käre vän”, sade han till Maurice, ”vi ha gjort allt, som det står i mänsklig makt att göra för att återfinna Geneviève. Vi ha brutit ryggarna av oss, vi ha blivit rostade, och vi ha blivit illa tilltygade för hennes skull. Hur fordrande Cupido än är, kan han icke begära mera av en förälskad man och framförallt icke av en som icke är det. Så stig upp i droskan och låt oss åka hem var och en till sig”.

Maurice lydde utan att säga ett ord. De anlände till Maurices port, utan att de båda vännerna växlat ett enda ord.

I samma ögonblick, som Maurice steg ur droskan, hörde de ett fönster stängas i hans våning.

”Bra”, sade Lorin, ”man väntar dig. Nu känner jag mig mycket lugnare. Men knacka”.

Maurice knackade, och porten öppnades.

”God natt”, sade Lorin, ”vänta på mig i morgon bittida, innan du går ut”.


243