”Geneviève! Geneviève!” utbrast Maurice. ”Sade ni det? Ni älskar mig således ej?”
”Jag har sagt det”, svarade Geneviève med sänkt röst. ”Jag har sagt det, och jag har kommit hit”.
Maurice drog en djup suck och kastade sig för henne fötter.
”Geneviève”, mumlade han, ”gråt icke, Geneviève. Låt trösta er över era olyckor, eftersom ni älskar mig. Säg mig, för Guds skull, Geneviève, att det icke var våldsamheten i mina hotelser, som förde er hit. Försäkra mig, att även om ni icke hade sett mig i kväll, ni, då ni fann er ensam, övergiven och utan beskydd, hade kommit till mig, och mottag den ed, jag nu avlägger att upphäva den, som jag tvang er att avlägga”.
Geneviève blickade ned på den unge mannen med ett uttryck av outsäglig tacksamhet.
”Ädelmodig!” sade hon. ”O, min Gud, jag tackar dig för att han är ädelmodig!”
”Hör på, Geneviève”, sade Maurice. ”Gud som man här fördriver ur hans tempel men som man icke kan fördriva ur våra hjärtan, där han nedlagt kärleken, Gud har låtit denna kväll förefalla dyster och mörk, men döljer bakom detta mörker både glädje och lycka. Gud har lett er till mig, Geneviève, han har lagt er i mina armar, han talar till er genom mig. Gud är till sist villig att gottgöra oss alla för de lidanden, vi genomgått då vi kämpat mot den kärlek, som föreföll brottslig, liksom om denna känsla, som vi erfarit så djupt och så länge, skulle kunna vara ett brott! Gråt således icke mer, Geneviève! Geneviève, räck mig er hand. Vill ni vistas hos er broder, vill ni, att denna broder skall kyssa er kjortelfåll och träda över tröskeln till detta rum med hopknäppta händer och utan att vända på huvudet? Nåväl! Säg ett enda ord, gör ett tecken, och ni skall se mig gå härifrån, ni skall vara ensam, fri och trygg som en jungfru i ett tempel. Men min dyrkade Geneviève, vill ni å andra sidan komma ihåg, att jag älskat er så högt, att jag varit nära att dö av denna kärlek, som det tillkommer er att göra så lycklig eller så ödesdiger för mig; att jag för denna kärleks skull blivit en förrädare mot de mina, att jag blivit förhatlig och lumpen i mina egna ögon; vill ni betänka all den lycka, som framtiden bär i sitt sköte för oss, den styrka och den energi, som vår ungdom och kärlek besitta att försvara denna lycka, som nu endast är en knopp, mot alla som våga angripa
246
