Den kvinna, som sålunda förts dit, stannade tillsammans med sina gendarmer innanför den första gallergrinden. Hon såg, att det skulle bli nödvändigt för henne att passera genom ännu en, men glömde att höja foten och sänka huvudet, alldenstund där var ett trappsteg som gick uppåt och en järnbalk som gick nedåt.
Fången, som ännu icke var fullt van vid fängelsearkitektur, trots sin långa vistelse där, underlät att bocka sig ned och stötte häftigt pannan mot järnbalken.
”Gjorde ni er mycket illa, medborgarinna?” frågade en av gendarmerna.
”Ingenting gör mig illa numera”, svarade hon lugnt.
Och hon gick vidare utan minsta klagan, ehuru hennes panna hade att uppvisa blodiga märken efter sammanstötningen med järnbalken.
Inom kort blev dörrvaktens länstol synlig, en länstol, som var mera vördad i fångarnas ögon än en konungs tron i hans hovmäns, ty portvakten i ett fängelse kan utdela ynnestbevis och varje ynnestbevis är av vikt för en fånge. Emellanåt kan den allra minsta lilla vänlighet förvandla det svartaste mörker till ett himmelrike av ljus.
Richard, portvakten, som satt i sin länstol, kände sig vederbörligen medveten om sin egen vikt och betydenhet. Han hade icke rört sig ens, då vagnsbullret tillkännagav, att en ny gäst anlänt. Richard tog sig en pris snus, slog upp ett tjockt register, letade rätt på en penna i det lilla bläckhornet av svart trä, där bläcket som torkat in på sidorna, låg kvar i mitten, liksom det i en vulkan alltid finns kvar litet smält massa.
"Medborgare portvakt”, sade anföraren för eskorten, ”skriv och skriv fort ty man väntar oss otåligt vid kommunen”.
”Ah, det tar inte lång tid”, sade portvakten, i det han samtidigt tömde i bläckhornet några droppar vin, som funnos kvar i hans glas. ”Jag är hemma i den här konsten, gudilov! Förnamn och tillnamn, medborgarinna?”
Och efter att ha doppat pennan i detta improviserade bläck började han föra in nykomligen längst ned på en sida, under det att bakom hans stol madame Richard, en kvinna med välvilligt utseende, med en blandning av förvåning och aktning betraktade denna kvinna, så sorgsen, så ädel och så stolt, som hennes man gjorde frågor.
”Marie Antoinette Jeanne Joséphe av Lothringen”, svarade
252
