”Nej”.
”Då har du väl hört det läsas upp?”
”Nej. Vad innehöll då, i Guds namn, detta beslut?”
”För det första säger man icke längre ’min Gud’, utan ’det högsta väsendet.’
”Förlåt mig, jag försade mig av gammal vana”.
”En ful vana — en aristokratisk vana”.
”Jag skall försöka bättra mig, medborgare. Men du sade?”
”Jag sade, att ett beslut av kommunen förbjuder var och en att vara ute efter tio utan ett medborgarepass. Har du ditt medborgarepass?”
”Nej, tyvärr icke!”
”Har du glömt det hos din anförvant?”
”Jag visste icke av, att ett sådant pass behövdes”.
”Låt oss då bege oss till närmaste vaktpostering. Där kan du förklara alltsammans för kaptenen, och om han blir nöjd med din förklaring, låter han ett par av sina män följa dig hem, varom icke, blir du kvarhållen, tills han inhämtat närmare upplysningar om dig. Vänster om marsch!”
Av det skri av förfäran, som undslapp den stackars fången, förstod anföraren, hur mycket den olyckliga kvinnan fruktade detta förhör.
”Åhå!” sade han. ”Jag känner mig förvissad om att vi infångat något fint villebråd. I väg nu, min lilla ci-devant (fördetting)!”
Han grep tag i den anhållnas arm, drog den under sin egen och släpade henne, trots hennes skrik och tårar, fram mot vaktposteringen i Palais Égalité.
De voro redan uppe på barrieére des Sergents, då plötsligt en lång, ung man, insvept i en kappa, vek om hörnet av rue des Petits-Champs i samma ögonblick som fången genom förnyade böner sökte återvinna friheten. Men anföraren släpade henne brutalt med sig. Kvinnan utstötte ett skri av förtvivlan och fruktan. Den unge mannen såg brottningen och hörde skriket, var med ett par språng tvärs över gatan och ställde sig framför den lilla truppen.
”Vad står på? Vad göra ni med kvinnan?” frågade han mannen, som tycktes vara anförare.
”Innan du frågar mig, bör du sköta dina egna angelägenheter”, svarade anföraren.
”Vem är denna kvinna? Och vad vilja ni henne?” upprepade den unge mannen i ännu mer befallande ton.
”Vem är du själv, som underkastar oss förhör?”
20
