”Och så är bostaden icke vacker”, tillade Gilbert.
”Nej, det beror icke på det heller, messieurs”, sade drottningen och ruskade på huvudet. ”Det är mig likgiltigt, om min bostad är ful eller vacker”.
”Vad är det således?”
”Vad det är?”
”Ja”.
”Jag ber om ursäkt för att jag säger det, men jag har varit mycket besvärad av tobaksröken, som monsieur utsänder till och med i detta ögonblick”.
Gilbert rökte faktiskt, vilket för övrigt var hans vanliga sysselsättning.
”Ah, min Gud”, utbrast han helt bestört över den vänlighet, varmed drottningen talade till honom. ”Varför sade du icke det, medborgarinna?”
»Därför att jag icke anser mig ha rättighet att störa er i era vanor, monsieur” .
”Gott! Du skall icke bli besvärad mera av mig åtminstone”, sade Gilbert, i det han slängde ifrån sig sin pipa, som gick i bitar. ”Ty jag kommer icke att röka mera”. Han drog sig tillbaka med sin kamrat och sköt för skärmen.
”Det är möjligt att man hugger huvudet av henne. Det är nationens angelägenhet, men vad tjänar det till att pina denna kvinna? Vi äro soldater och inga bödlar, liksom Simon”.
”Det, som du nu säger, smakar litet av aristokrat”, sade Duchesne och ruskade på huvudet.
”Vem kallar du för aristokrat? Se så, förklara dig närmare”.
”Jag kallar för aristokrat var och en som förargar nationen och bereder dess fiender nöje”.
”Enligt din åsikt”, sade Gilbert, ”förargar jag således nationen, därför att jag icke fortsätter alt genera änkan Capet genom att röka? Förstår du”, fortsatte den präktige mannen, ”jag kommer ihåg min ed till mitt fädernesland och min brigadiärs order, det är allt. Vad mina förhållningsorder beträffar, så kan jag dem utantill: ”Att icke låta fången undkomma, att icke låta någon tränga in till henne, att motsätta mig varje korrespondens, som hon måhända försöker inleda, och att dö på min post. Det är allt, som jag lovat, och det skall jag hålla. Leve nationen!”
”Det är vad jag säger dig”, svarade Duchesne, ”jag ogil-
