av dessa svarta, ludna mössor, som då för tiden ansågos utvisa den mest överdrivna fosterlandskärlek, omkring i den stora sal, som så filosofiskt kallades ”la Sa!le des Pas-Perdus”, och tycktes med största uppmärksamhet iakttaga alla dem, som kommo och gingo och utgjorde den vanliga befolkningen i denna sal, en befolkning som förökats betydligt under denna tid, då rättegångar hade fått större vikt och då det för den anklagade icke gällde varken mer eller mindre än att försvara sitt huvud mot bödlarna och medborgaren Fouquier-Tinville, deras outtröttlige leverantör. Den man, som vi just beskrivit, hade anlagt en mycket lämplig attityd. Under denna tid var samhället uppdelat i två klasser, lammen och vargarna, den ena naturligt nog uppfylld av fruktan för den andra, eftersom den ena hälften av samhället uppslukade den andra.
Mannen med den bistra uppsynen, som promenerade omkring, var liten till växten. Han svängde i sin svarta och smutsiga hand en av dessa knölpåkar, som kallades constitution. Det är visserligen sant, att den hand, som lät detta skräckingivande vapen snurra runt, hade förefallit väl liten för var och en som fått för sig att spela rollen av inkvisitor gentemot denna besynnerliga person, men ingen kände minsta lust för att riskera det, ty mannens uppsyn var alltför skräckingivande.
I själva verket framkallade mannen med knölpåken en allvarlig oro bland flera grupper av skrivare, som diskuterade allmänna angelägenheter, vilka just då för var dag blevo allt sämre och sämre eller bättre och bättre, beroende på huruvida man betraktade dem ur konservativ eller revolutionär synpunkt. Dessa präktiga män kastade förstulna blickar på hans långa svarta skägg, hans grönaktiga ögon, krönta av stora, buskiga ögonbryn, och darrade av fruktan för var gång denne skräckingivande patriot, som promenerade genom salens hela längd, närmade sig dem.
Denna deras fruktan förökades av det faktum, att närhelst de vågade komma alltför nära honom eller ens titta alltför uppmärksamt på honom, mannen med knölpåken stötte sitt skräckingivande vapen i hela dess tyngd mot stenläggningen av spräckta kvaderstenar, som de stötte emot, emellanåt med ett dovt och tungt ljud, emellanåt med ett sonort och klingande läte.
Men det var icke enbart dessa präktiga män bland skrivarna, vanligtvis kallade palatsets råttor, som erforo detta fruktansvärda intryck. Det var även de skilda individer
