Men liksom om patrioten vid det andra varvet gjort en våldsam ansträngning, ljusnade plötsligt hans hittills förmörkade uppsyn och någonting, som liknade ett småleende, drog över hans läppar, då han vek av litet åt vänster uppenbarligen i avsikt att hejda den andre patrioten.
De möttes nästan mitt i salen.
”För tusan, det är ju medborgaren Simon!” sade den förste patrioten.
”Han själv! Men vad vill du medborgaren Simon och vem är du förresten”.
”Det ser ut som om du icke kände igen mig”.
”Jag känner icke igen dig alls, och det av det enkla skälet att jag aldrig förr sett dig”.
”Nej, hör du! Skulle du inte känna igen den, som hade den äran att bära prinsessan Lamballes huvud?”
Vid dessa ord som uttalades med ett slags dovt raseri, ryckte Simon till. ”Du?” sade han. ”Du?”
”Ja, gör det dig förvånad? Ah, medborgare, jag trodde, att du skulle känna igen en vän bättre än så. Medborgare, du gör mig bedrövad”.
”Det, du gjort, är mycket bra”, sade Simon, ”men jag kände icke igen dig”.
”Det är ett större privilegium att få vakta lilla Capet, det gör en mera bemärkt, ty jag kände igen dig, och jag högaktar dig”.
”Ah, tack så mycket!”
”Av vilken anledning är du här? Tager du dig en promenad?”
”Jag väntar på någon … och du?”
”Jag väntar också på någon”.
”Vad heter du? Jag skall tala om dig på klubben”.
”Jag heter Théodore”.
”Och mera?”
”Det är allt. Räcker det inte till?”
”Jo, fullkomligt … vem väntar du på, medborgare Théodore?”
”En vän, för vilken jag skall framlägga en präktig liten angivelse”.
”Verkligen? Berätta den för mig”.
”En hel kull aristokrater”.
”Vad heta de?”
”Nej, det kan jag verkligen inte omtala för någon annan än min vän”.
”Det gör du orätt i, ty det är min vän, som nu närmar
