Fouquier ryggade tillbaka, under det att Simon höjde sina armar mot himmeln.
”Är det sant?” frågade båda två på en gång.
”Rena sanningen! Vilja ni hugga dem?”
”Ja, med ens. Var äro de?”
”Jag har mött Maison Rouge på rue de-la-Grande-Truanderie”.
”Du misstar dig. Han är icke längre kvar i Paris”, svarade Fouquier.
”Jag har sett honom, säger jag dig”.
”Omöjligt! Hundra män äro utsända för att förfölja honom, och han skulle icke våga visa sig på Paris gator”.
”Det var han!” fortsatte patrioten. ”En lång, mörkhyad man, stark som tre och skäggig som en björn”.
Fouquier ryckte föraktfullt på axlarna.
”Ännu ett misstag”, sade han. ”Maison Rouge är liten och spenslig och har icke ett enda skäggstrå”.
Patrioten lät med bestört min armarna sjunka ned utefter sidorna.
”Det gör ingenting. Den goda avsikten uppväger misstaget. Kom nn, Simon. Vi måste skynda oss, ty man väntar på registret. Det är på tiden för bödelskärrorna att ge sig i väg”.
”Ja, ingenting nytt. Barnet mår bra”.
Patrioten vände ryggen till, så att han icke skulle förefalla indiskret, men även så, att han kunde höra.
”Jag går min väg, om jag stör”, sade han.
”Adjö”, sade Simon.
”Adjö”, sade Fouquier.
”Hälsa dina vänner, att du misstagit dig”, tillade Simon.
”Gott, jag kan vänta”.
Och Théodore ställde sig en bit därifrån, stödd mot sin knölpåk.
”Jaså, den lille mår bra!” sade Fouquier. ”Men i moraliskt hänseende?”
”Jag formar honom efter min vilja”.
”Tror du, att han kan vittna i rättegången mot Marie Antoinette?”
”Jag tror det ej — jag är säker därpå”.
Théodore lutade sig mot en pelare och vände blicken mot dörren, men denna blick var förströdd, under det att han spetsade öronen under sin ludna mössa. Han såg kanske ingenting, men han hörde alldeles säkert något.
”Tänk dig väl för”, sade Fouquier, ”och begå ej någon
