TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
MEDBORGAREN THÉODORE.
Natten hade insvept i sin gråaktiga slöja den väldiga salen, vars dystra ekon hade upprepat advokaternas stränga och de pläderandes bönfallande ord.
På avstånd tycktes i mitten av mörkret en upprätt och orörlig pelare hålla vakt mitt i salen, som en fantombeskyddare av den heliga platsen.
Det enda ljud, som hördes i detta mörker, var prasslandet och tassandet av otaliga råttor, som, efter att ha trängt igenom kabyssernas trävirke, gnagde på papperen, som förvarades inne i dem.
Emellanåt trängde även vagnsbuller in i denna Themis’ helgedom och det otydliga klirrandet av nycklar, som tycktes komma från någon plats under jorden. Men allt detta hördes endast på avstånd, och ingenting annat än dessa avlägsna ljud bröt den djupa tystnaden, och endast något svagt, avlägset ljussken bröt mörkret.
Säkerligen skulle den ha gripits av förfäran, som vid denna timme vågat sig in i denna väldiga sal i detta palats, vars väggar alltjämt voro fläckade av septemberoffrens blod, vars trappor senast denna dag bevittnat nedstigandet av tjugulem dödsdömda och som endast låg på några fots avstånd från Conciergeriets underjordiska fängelsehålor, befolkade av vitnade skelett.
Men mitt i denna förskräckliga natt, mitt i denna nästan högtidliga tystnad hördes ett svagt gnisslande läte, dörren till skrivarens kabyss svängde upp på sina gnisslande gångjärn, och en skugga, svartare än nattens skugga, smög sig försiktigt ut ur kabyssen.
Så steg den ursinnige patriot, som kallade sig Théodore men som med sänkt röst tilltalats såsom ”monsieur”, med lätta steg över de ojämna kvaderstenarna. I högra handen höll han ett tungt bräckjärn, och med den vänstra förvissade han sig om att han hade sin dubbelpipiga pistol i bältet.
”Jag räknade tolv kvaderstenar från kabyssen”, mumlade han, ”och här ha vi slutet på den första”.
Och i det han alltjämt gjorde sina beräkningar, trevade han med tåspetsen efter springorna mellan stenarna, som tidens tand hade gjort allt mer och mer framträdande.
266
