först en man i militäruniform, vars stora sabel skramlade mot stenläggningen och delvis framkallat det buller, som först ådragit sig hans uppmärksamhet. Efter denne kom en annan man i pistaschfärgad rock, hållande en tumstock i ena handen och några pappersrullar under den andra armen, och sedan en tredje i en tröja av ratin och med en luden mössa på huvudet, och till sist en fjärde i träskor och blus.
Järngrinden Des Merciers gnisslade på sina gångjärn och skramlade med kedjorna, som voro avsedda att hålla den öppen under dagen.
De fyra männen kommo in.
”En nattrond!” mumlade Théodore. ”Gud vare tackad och lovad! Tio minuter senare, och jag hade varit förlorad!”
Sedan ägnade han sig med största uppmärksamhet åt att försöka känna igen de personer, som företogo denna nattrond.
Och han kände faktiskt igen tre av dem.
Den uniformsklädde, som marscherade i spetsen, var kommunens general, Santerre. Mannen i ratintröjan och den ludna mössan var Richard, portvakten, och han i blusen och träskorna förmodligen en fångvaktare.
Men han hade aldrig förr sett mannen i den pistaschfärgade rocken, som höll en tumstock i handen och några pappersrullar under armen.
Vem kunde denne man vara, och vad hade generalen, portvakten, en fångvaktare och denne okände man att göra klockan tio på natten i Salle des Pas-Perdus?
Medborgaren Théodore stödde sig på ena knät, i det han med ena handen höll sin laddade pistol och med den andra ordnade sin mössa och sitt hår, som kommit i oordning under hans hastiga rörelser.
Ända tills nu hade de fyra nattliga besökandena iakttagit tystnad, eller åtminstone hade de talat med så dämpade röster, att de ord, de möjligen yttrat, icke nått konspiratörens öron.
Men på tio stegs avstånd från kabyssen talade Santerre, och hans röst nådde tydligt fram till medborgaren Théodore.
”Nu befinna vi oss i La Salle des Pas-Perdus”, sade han. ”Nu blir det din sak, medborgare arkitekt, att visa vägen och försöka övertyga oss om att ditt avslöjande icke är bara dumt prat, ty förstår du, revolutionen har gjort slut på alla dessa dumheter, och vi tro icke mer på underjordiska gån-
268
