”B”, upprepade Santerre. "Ja, jag ser B:et, men jag ser ingen trappa”.
Generalen brast i skratt över sitt skämt.
”När stenen väl är upplyftad och man satt foten på det första trappsteget, går man nedåt, räknar femtio trappsteg och befinner sig alldeles invid registraturen, där gången upphör, efter att ha passerat under drottningens cell”.
”Under änkan Capets cell, menar du, medborgare Giraud”, sade Santerre med rynkad panna.
”Ja visst! Änkan Capet!”
”Men du sade drottningen!”
”Av gammal vana”.
”Ni säger således, att den går under registratorskontoret”, sade Richard.
”Icke blott under registratorskontoret, utan jag kan till och med säga er, i vilken del av registratorskontoret man finner den framför eldstaden”.
”Det var verkligen besynnerligt”, sade Gracchus, ”ty för var gång jag släpper en träkubbe på den platsen, låter stenen ihålig”.
”Om vi finna det, såsom du sagt, medborgare arkitekt, skall jag erkänna, att geometri är en fin sak”.
”Gott, erkänn det då, medborgare Santerre, ty jag skall nu föra er till den plats, som är utmärkt med ett A”.
Medborgaren Théodore tryckte naglarna in i köttet.
”När jag har sett det, när jag har sett det”, sade Santerre, ”ty jag är som den helige Tomas”.
”Ah, du sade den helige Tomas!”
”För tusan — liksom du sade drottningen — av gammal vana. Men man kan icke anklaga mig för att konspirera för den helige Tomas”.
”Och inte mig heller för drottningen”.
Efter detta svar tog arkitekten varsamt sin tumstock, beräknade avståndet och knackade på en sten.
Denna sten var just densamma, som medborgaren Théodore dunkat på i sitt utbrott av vrede.
”Det är den här, medborgare general”, sade arkitekten.
”Tror du det, medborgare Giraud?”
Patrioten inne i kabyssen glömde sig till den grad, att han med sin knutna hand slog sig på låret och samtidigt uppgav en djup suck.
”Jag är säker på det”, svarade Giraud. ”Och er besiktning i förening med min rapport skall bevisa för nationalkonventet, att jag icke misstagit mig. Ja, medborgare ge-
270
