”I så fall måste vi hitta på något annat”, sade medborgare Théodore.
”Ja, det måste vi”, sade fångvaktaren. ”Låt oss tänka!”
Det framgår av det sätt varpå medborgare Gracchus uttryckte sig, att han redan ingått ett förbund med medborgaren Théodore.
”Det blir min angelägenhet”, sade Théodore. ”Vad gör du i Conciergeriet?”
”Jag är fångvaktare”.
”Det vill säga?”
”Att jag öppnar dörrarna och stänger dem”.
”Sover du där?”
”Ja, monsieur”.
”Intager du dina måltider där?”
”Inte alltid. Jag har mina lediga stunder”.
”Och då?”
”Jag begagnar mig av dem”.
”Till att göra vad?”
”Till att gå och uppvakta värdinnan på värdshuset ’Noaks Brunn’ ty hon har lovat att gifta sig med mig, då jag har tolvhundra francs”.
”Var är värdshuset ’Noaks Brunn’ beläget?”
”Vid rue de la vieille-Draperie”.
”Mycket bra”.
”Hysj, monsieur!”
Patrioten spetsade öronen.
”Ah! ah!” sade han.
”Hör ni?”
”Ja … steg, steg”.
”De komma tillbaka. Så ni ser, att vi icke skulle haft tid”
Detta ’vi’ blev allt mer och mer prononceral.
”Det är sant. Du är en präktig gosse, medborgare, och det förefaller mig, som om du vore av ödet bestämd …”
”Till vad?”
”Till att en vacker dag bli rik”.
”Gud give det!”
”Du tror således på Gud?”
”Emellanåt, då och då … exempelvis i dag …”
”Nå?”
”Tror jag gärna på honom”.
”Tro då”, sade medborgare Théodore och lade tio louisdorer i fångvaktarens hand.
”Å tusan!” sade denne, i det han betraktade guldet vid skenet från sin lykta. ”Det är således allvar?”
274
