”Det skulle icke kunna vara allvarligare”.
”Vad skall jag göra?”
”Infinn dig i morgon på Noaks Brunn, så skall jag tala om för dig, vad jag vill, att du skall göra. Vad heter du?”
”Gracchus”.
”Nåväl, medborgare Gracchus, laga, att du i morgon blir avskedad av portvakten Richard”.
”Avskedad! Och min plats?”
”Tänker du förbli fångvaktare, när du har femtiotusen francs?”
”Nej, men när jag är fångvaktare och fattig, är jag säker på att icke bli giljotinerad”.
”Säker?”
”Ja, eller åtminstone nästan säker. Under det att om jag är fri och rik …”
”Du gömmer dina pengar och uppvaktar en spetsknypplerska i stället för värdinnan på Noaks Brunn”.
”Gott, det är överenskommet”.
”I morgon på värdshuset”.
”Hur dags?”
”Klockan sex på kvällen”.
”Flyg hastigt härifrån. De komma … jag säger, att ni skall flyga, ty jag antager att ni stigit ned genom valvet”.
”I morgon”, upprepade Théodore, i det han skyndade bort.
Och det var verkligen i sista minuten, ty ljudet av steg och röster närmade sig. Man såg redan i den mörka underjordiska gången ljussken, som kom närmare.
Théodore sprang fram till grinden, som skrivaren, vilken överlåtit sin hytt åt honom, hade visat honom. Han öppnade låset med sitt bräckjärn, hoppade upp i det utpekade fönstret, öppnade det, gled ned på gatan och befann sig åter på republikens stenläggning.
Men innan han lämnat la Salle des Pas-Perdus, kunde han ännu höra medborgaren Gracchus göra Richard en fråga och denne svara:
”Medborgaren arkitekten hade alldeles rätt. Den underjordiska gången går alldeles under änkan Capets rum. Det var farligt”.
”Det tror jag det!” sade Gracchus, som just då uttalade en absolut sanning.
Santerre blev synlig i öppningen.
”Och dina arbetare, medborgare arkitekt?” frågade han Giraud.
