”Det är dock vad Simon rapporterat”, sade den oberörde Fouquier.
”Jag betvivlar icke alls, att Simon sagt det … det gives människor, som icke dra sig för något, icke ens för de omöjligaste anklagelser … men tycker du icke”, sade Lorin, i det han fixerade Fouquier, ”tycker du icke — du en intelligent och rättskaffens man — att det är att kränka hela den mänskliga naturen i ett barns person, då man gör detta barn frågor om sådana omständigheter, som naturens heligaste och naturligaste lagar ålägga oss att respektera?”
Allmänna åklagaren rynkade icke pannan, utan tog upp en biljett ur fickan och visade Lorin den.
”Nationalkonventet befaller mig att utforska saken”, sade han. ”Resten angår mig icke. Jag skall utforska den”.
”Det är rättvist”, sade Lorin, ”och jag får erkänna att om detta barn medger …”
Och den unge mannen skakade på huvudet på ett sätt, som uttryckte den djupaste avsky.
”För övrigt”, fortsatte Fouquier, ”är det icke enbart på Simons angivelse, som vi anställa förhör. Anklagelsen är allmän”.
Och Fouquier tog upp ännu ett papper ur fickan.
Det var ett nummer av den tidning, som kallades le Père Duchesne och som, såsom man vet, var redigerad av Hébert.
I denna framställdes anklagelsen utförligt.
”Det är skrivet och till och med tryckt”, sade Lorin, ”men inte förrän jag hört en liknande anklagelse komma över barnets läppar — märk väl: frivilligt, utan hotelser …”
”Ja?”
”Så kommer jag att tvivla, trots både Simon och Hébert, liksom du själv tvivlar”.
Simon inväntade otåligt slutet på detta samtal. Uslingen var icke okunnig om den makt, som utövas på en intelligent man av de blickar som han möter bland människor och som uttrycka antingen sympati eller ett subtilt hat. Emellanåt stöter detta subtila inflytande tillbaka, emellanåt attraherar det …
Men Fouquier-Tinville hade känt Lorins skarpa blick och var angelägen att bli helt och hållet förstådd av honom.
”Förhöret skall börja”, sade allmänna åklagaren. ”Skrivare, tag din penna”.
Skrivaren, som just satte upp ingressen till förhöret, väntade, liksom Hanriot, Simon och alla de andra, tills samtalet
