rin, det är han, som slår andra, då de äro elaka. Det finns inget sätt att angiva honom, för att han hejdade din arm, enär det gjordes inför general Hanriot och medborgaren Fouquier-Tinville, som gilla detta, och de äro icke ljumma! Det finns således intet sätt att få honom giljotinerad litet, liksom Heloise Tison. Det är förargligt, det är så, att man kan bli ursinnig, men så är det i alla fall, min stackars Simon!”
”Senare! Senare!” svarade skomakaren med sitt hyenskratt.
”Ja, käre vän”, sade Lorin, ”men jag hoppas, att med det högsta väsendets hjälp … ah, du väntade att jag skulle säga, med Guds hjälp? … men jag hoppas att med tillhjälp av det högsta väsendet och min sabel få sprätta upp magen på dig först. Men flytta dig åt sidan, Simon, du hindrar mig att se”.
”Rövare!”
”Tyst, du hindrar mig att höra!”
Och Lorin utplånade Simon med blicken.
Simon knöt händerna, men såsom Lorin sagt, fick han lugna sig.
”Nu när han börjat tala”, sade Hanriot, ”kommer han nog att fortsätta. Fortsätt, medborgare Fouquier”.
”Vill du svara nu?” frågade Fouquier.
Barnet försjönk åter i tystnad.
”Där ser du, medborgare, där ser du!” sade Simon.
”Detta barns envishet är besynnerligt”, sade Hanriot, mot sin vilja oroad av denna kungliga fasthet.
”Han får dåliga råd”, sade Lorin.
”Av vem?” frågade Hanriot.
”För tusan, av sin målsman”.
”Anklagar du mig?” skrek Simon. ”Anger du mig? Ah, det var besynnerligt”.
”Låt oss försöka med mildhet”, sade Fouquier.
Så vände han sig om mot barnet, som man kunnat tro vara absolut medvetslöst, och sade:
”Se så, mitt barn, besvara nationalkommisionens frågor, försvåra icke er belägenhet genom att vägra att lämna oss nyttiga upplysningar. Ni har talat med medborgaren Simon om smekningar, som er mor givit er, om det sätt, varpå hon smekte er, det sätt varpå hon älskade er”.
Ludvig kastade en blick omkring sig, som lyste av hat, när den stannade på Simon, men han svarade ej.
”Känner ni er olycklig?” frågade allmänna åklagaren.
282
