”Tycker ni, att ni bor illa, får dålig mat, blir illa behandlad? Vill ni ha mera frihet, bättre kost, ett annat fängelse, en annan vaktare? Skulle ni vilja ha er häst att rida på, vill ni, att man beviljar er sällskap av barn vid er egen ålder?”
Ludvig bibehöll alltjämt den djupa tystnad, som han brutit endast för att försvara sin mor.
Kommissionen var utom sig av förvåning. Så mycken fasthet, så mycket intelligens voro otroliga hos ett barn.
”O, dessa kungar!” sade Hanriot med sänkt röst. ”En sådan ras! De äro som tigrar! Till och med de mycket små äro ondskefulla”.
”Hur skall protokollet redigeras?” frågade skrivaren i förlägen ton.
”Det är icke framställd någon anklagelse mot Simon”, sade Lorin, ”alltså finns det ingenting att skriva. Det passar honom utmärkt”.
Simon hytte med sin knutna näve mot sin oförsonlige fiende.
Lorin brast i skratt.
”Du kommer inte att skratta så där den dag då du nyser i säcken”, sade Simon, utom sig av raseri.
”Jag vet icke, huruvida jag kommer att gå före dig eller följa efter dig i den lilla ceremoni som du hotar mig med”, sade Lorin, ”men jag vet, att många skola skratta den dag, då det blir din tur. Gudar … jag sade gudar i pluralis … Gudar, vad du kommer att vara ful den dagen, Simon. Du kommer att bli hemsk att skåda”.
Och Lorin retirerade bakom kommissionen med ett nytt utbrott av munterhet.
Kommissionen hade ingenting mer att uträtta, så den drog sig tillbaka.
Vad gossen beträffar, så började han, då han väl var fri från förhöret, att nynna en melankolisk liten visa, som hade varit hans fars favoritsång.
TRETTIONIONDE KAPITLET.
VIOLBUKETTEN.
Såsom man kunnat förutse, kunde lyckan icke stanna länge i Genevièves och Maurices hem.