”Ni narrar mig väl ej, Maurice”, stammade hon.
”När har jag någonsin narrat er?” frågade Maurice. ”Och är det nu då jag vunnit er, rätta tiden för mig att vanära mig själv?”
Geneviève närmade sina läppar till Maurices läppar och förblev sålunda hängande vid sin älskares hals.
”Ja, du har rätt, Maurice”, sade hon, ”och det är jag, som bedrog mig själv. Det jag känner, är icke längre ånger. Det är kanske min själs förnedring, men du åtminstone, du skall förstå, att jag älskar dig alltför högt att kunna erfara någon annan känsla än fruktan att förlora dig. Låt oss resa långt bort, min vän, låt oss resa till någon plats, där ingen kan nå oss”.
”O, tack!” sade Maurice, utom sig av lycka.
”Men hur skola vi kunna fly?” sade Geneviève, darrande vid denna förskräckliga tanke. ”Nu för tiden är det icke lätt att undgå lönnmördarnas dolkar av den andra september eller bödlarnas bilor av den tjuguförsta januari”.
”Geneviève, Gud beskyddar oss”, sade Maurice. ”Hör på! En god handling, som jag ville utföra i samband med den andra september, som du nyss talade om, kommer nu att erhålla sin vedergällning. Jag ville rädda en stackars präst, som varit min skolkamrat. Jag uppsökte Danton, och på hans anmodan utfärdade den allmänna säkerhetskommittén ett pass för den stackars mannen och hans syster. Men i stället för att komma hem till mig, såsom jag anmodat honom, tog den olycklige prästen sin tillflykt till karmeliterna, och nu är han död”.
”Och detta pass?” sade Geneviève.
”Det har jag alltjämt kvar. Det är i dag värt en miljon — det är värt mer än så, Geneviève — det är värt livet, lyckan!”
”O, min Gud, min Gud, jag tackar dig!” utbrast den unga kvinnan.
”Såsom du vet, är min förmögenhet nerlagd i en egendom, som förvaltas av en gammal trotjänare, en god patriot och en trofast själ, som vi kunna lita på. Han kommer att skicka mig mina revenyer, vart jag vill. På vägen till Boulogne komma vi att passera förbi hans hem”.
”Var bor han således?”
”I närheten av Abbeville”.
”När avresa vi, Maurice?”
”Om en timme”.
”Ingen får veta av, att vi resa”.
286
