Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/296

Den här sidan har korrekturlästs

kad att vistas under samma tak som en så fanatisk republikan”.

”Min Gud! mumlade Geneviève. ”Min Gud! Ha medlidande med mig!”

”Efter detta, min kära vän”, fortsatte Dixmer, ”är min enda tröst den, att ni har det så bekvämt och bra här och alt ni ej tycks ha lidit mycket av proskriptionen. Vad mig själv beträffar, så har jag sedan vårt hem lagts i aska och vi blivit ruinerade, haft min andel av vandringar och äventyr, emellanåt bott i källare, emellanåt i båtar och emellanåt till och med i kloakerna, som tömmas i Seinen”.

”Monsieur!” sade Geneviève.

”Ni har vacker frukt här, men vad mig själv beträffar, så har jag mången gång gått utan dessert, därför att jag icke fått någon middag alls”. — Under bittra snyftningar stödde Geneviève huvudet mot händerna.

”Inte för att jag”, fortsatte Dixmer, ”var utan pengar. Jag har, gudilov, vanligtvis burit på mig trettiotusen francs i guld, som nu för tiden motsvara ungefär femhundratusen francs, men hur skulle en kolbärare, en fiskare, eller en lumpsamlare kunnat taga upp en louisdor ur fickan för att betala en osbit eller en korv? Ja, madame, jag har efter vartannat anlagt dessa tre förklädnader. För att vara bättre förklädd har jag i dag klätt mig som en ultrapatriot, jag läspar, och jag svär. En biltog man kan icke gömma sig så lätt i Paris som en ung och söt kvinna och jag har icke haft den turen att känna en brinnande ung kvinnlig republikan, som kunde dölja mig för allas blickar”.

”Monsieur, monsieur”, utbrast Geneviève, ”ha medlidande med mig! Ni ser ju, att jag är döende”.

”Av ängslan! Jag kan förstå, att ni har varit mycket ängslig för min skull, men nu när ni ser mig, skall ni trösta er. Jag har kommit tillbaka, och vi skola icke skiljas mera, madame”.

”O, ni vill döda mig!” utbrast Geneviève.

Dixmer såg på henne med ett hemskt småleende.

”Döda en oskyldig kvinna! O, madame, vad föranleder er att säga så? Det måste vara förtvivlan över min frånvaro, som har omtöcknat ert förstånd”.

”Monsieur”, utbrast Geneviève, ”monsieur jag ber er med hopknäppta händer att hellre döda mig med ens än att tortera mig med dessa grymma skämt. Nej, jag är icke oskyldig. Ja, jag är brottslig! Ja, jag förtjänar döden! Döda mig, monsieur, döda mig!”


290