”Ah, tag god tid på er, madame”, svarade Dixmer. ”Jag har ingen brådska. För övrigt dröjer det förmodligen icke länge, innan Maurice kommer tillbaka, och det skulle vara mig ett nöje att få tacka honom för den gästfrihet, han visat er”.
Geneviève darrade av fruktan vid tanken på att hennes älskare och hennes man skulle kunna mötas.
Hon sprang hastigt upp.
”Det är slut. Jag är färdig, monsieur”, sade hon.
Dixmer gick före, den darrande Geneviève följde efter honom med halvslutna ögon och sänkt huvud. De stego upp i en droska, som väntade utanför porten. Den rullade bort.
Såsom Geneviève sagt, det var slut.
FYRTIONDE KAPITLET.
VÄRDSHUSET NOAKS BRUNN.
Den där mannen i tröja, som vi sett med långa raska steg gå av och an i la Salle des Pas-Perdus, som under arkitekten Girauds, general Santerres och portvakten Richards expedition samtalat med den fångvaktare, som lämnats kvar för att vakta den underjordiska gången, denne ursinnige patriot med björnskinnsmössa och borstiga mustascher, som inför Simon uppgivit sig ha burit prinsessan Lamballes huvud, han befann sig följande dag vid sjutiden på kvällen på värdshuset Noaks Brunn, beläget, såsom vi hava sagt, i hörnet av rue de la Vieille Draperie.
Han satt där hos vinhandlaren eller, rättare sagt, hos vinhandlerskan längst in i ett smutsigt rum, inpyrt med tobaksrök och lukten av talgljus, och låtsade sluka en portion fisk i smält smör.
Rummet, där han intog sin kvällsvard, var nästan tomt. Endast två eller tre av ställets stamgäster hade stannat kvar efter de andra, i det de begagnade sig av det privilegium, vartill deras dagliga besök på stället berättigade dem.
Borden voro merendels tomma, men det måste till värdshuset Noaks Brunns heder sägas, att de smutsiga borddukarna utvisade ett tillfredsställande antal belåtna gäster.
De tre sista gästerna avlägsnade sig successivt, och tre kvart till åtta befann vår patriot sig ensam.
292
