”Nå”, sade patrioten med samma låtsade likgiltighet. ”Hur ha vi det nu?”
”Jo, det är gjort!”
”Och vad är det som är gjort?”
”Såsom vi kommit överens om, talade jag med pappa Richard om tjänstgöringen. Jag beklagade mig över yrsel, dålig syn och över mitt allmänna hälsotillstånd”.
”Mycket bra! Och sedan?”
”Sedan tillkallade pappa Richard sin hustru och hon baddade mina tinningar med ättika, och det piggade upp mig”.
”Bra! Och sedan?”
”Såsom det var överenskommet mellan oss, sade jag sedan, att bristen på frisk luft framkallade denna yrsel, att jag var för blodfull och att tjänstgöringen i Conciergeriet, där det i detta ögonblick finns fyrahundra fångar, tog livet av mig”.
”Vad sade de då?”
”Mor Richard beklagade mig”.
”Och pappa Richard?”
”Han körde mig på porten” .
”Men det är inte tillräckligt, att han kört dig på porten”.
”Vänta litet! Mor Richard, som är en god kvinna, förebrådde honom, att han icke haft något hjärta, eftersom jag var familjefar”.
”Och vad svarade han på det?”
”Han sade, att hon hade rätt, men att det första villkoret för att man skall vara fångvaktare, var, att man bodde i fängelset, vid vilket man var anställd, att republiken icke skämtade och att den lät halshugga dem, som ledo av yrsel under sin tjänstgöring”.
”Å tusan!” utbrast patrioten.
”Och pappa Richard hade icke så orätt. Alltsedan österriskan är där, är det ett helvetiskt övervakande. Där skulle man kunna splonera på sin egen far”.
Patrioten lät hunden slicka av tallriken, och denne blev genast biten av katten.
”Fortsätt”, sade han, utan att vända sig om.
”Nåväl, monsieur, till sist började jag stöna och säga, att jag var mycket sjuk, gjorde frågor om lasarettet och försäkrade att mina barn skulle svälta ihjäl, om min lön blev indragen”.
”Och pappa Richard?”
”Pappa Richard svarade, att när man var fångvaktare, hade man icke rättighet att skaffa barn till världen”.
294
