”Hur skall jag förstå detta?” sade Conciergeriets registrator.
”Det skall jag klargöra helt och hållet för er, om ni i kväll vill supera med mig. Ni sade ju, att ni är hungrig”.
”Det förnekar jag icke”.
”Gott, ni skall få göra bekantskap med min hustru, hon är en utmärkt kokerska. Och sedan skall ni få lära känna mig, jag är en glad sällskapsbroder”.
”För tusan, ni gör verkligen det intrycket på mig, men, kära kollega …”
”Å, håll utan ceremonier till godo med de ostron, jag på hemvägen skall köpa vid place du Chätelet, en poulard från vår fågelhandlare och två eller tre smårätter, som madame Durand är en mästarinna i att tillaga”.
”Ni frestar mig, kära kollega”, sade Conciergeriets registrator, bländad av denna matsedel, som han var fullkomligt ovan vid, enär revolutionstribunalet endast betalade sin registrator två livres i sedlar, som i verkligheten voro värda knappast två francs.
”Alltså antar ni min inbjudan?”
”Jag antar den”.
”I så fall till arbetet i morgon — i kväll gå vi ut”.
”Låt oss gå”.
”Kommer ni nu?”
”På ögonblicket. Jag skall endast underrätta gendarmerna, som bevaka österrikiskan”.
”Varför skall ni underrätta dem?”
”För att de skola veta, att jag icke är här och att de när de veta att det icke finns någon på registratorskontoret till följd därav skola bli misstänksamma vid varje buller”.
”Ah, mycket bra! På min ära, ett utmärkt försiktighetsmått”.
”Ja, ni förstår det, icke sant?”
”Utmärkt! Låt oss gå nu”.
Conciergeriets registrator gick fram och knackade på fängelsedörren, som öppnades av en gendarm, vilken sade: ”Vem är det?”
”Jag! registratorn, ni vet. Jag går. God afton, medborgare Gilbert”.
”God afton, medborgare registrator”.
Och dörren stängdes åter.
Registratorn i krigsministeriet hade åsett hela denna scen med största uppmärksamhet, och när dörren till drottningens fängelse stod öppen, hade hans blick hastigt trängt
