fram till första avdelningen, där han såg den andra gendarmen, Duchesne, sitta vid bordet, och blev förvissad om att drottningen endast hade två vaktare.
När Conciergeriets registrator kom tillbaka, hade hans kollegas ansikte återfått sitt förra uttryck av slö likgiltighet.
Då de lämnade Conciergeriet, kommo två män in.
De två männen som kommo in, voro medborgaren Gracchus och hans kusin Mardoche.
Kusin Mardoche och krigsministerns registrator drogo med en samtidig rörelse, framkallad av samma impuls, ned över ögonen, den ena sin ludna mössa, den andra sin bredbrättade hatt.
”Vilka äro dessa män?” frågade krigsministerns registrator.
”Jag känner bara den ena av dem. Det är en fångvaktare vid namn Gracchus”.
”Jaså”, sade den andra med låtsad likgiltighet. ”Sova således icke fångvaktarna i Conciergeriet?”
”De ha sina lediga dagar”.
Det gjordes inga flera frågor, och de två nya vännerna togo vägen över pont au Change. Vid hörnet av place du Châtelet köpte krigsministerns registrator, enligt det uppgjorda programmet, ostron och fortsatte sedan över quai de Grève.
Det var mycket enkelt hemma hos krigsministeriets registrator. Medborgaren Durand bebodde tre små rum vid place de Grève i ett litet hus utan portvakt. Varje hyresgäst hade sin egen portnyckel, och det var överenskommet, att om någon hade glömt att taga sin nyckel med sig, skulle han tillkännagiva det genom en, två, eller tre knackningar med portklappen, beroende på vilken våning han bodde i.
Men medborgaren Durand hade sin nyckel i fickan, så han behövde icke besvära sig med att knacka.
Palatsregistratorn fann madame krigsregistratorskan mycket i sin smak.
Det var en charmant kvinna; ett uttryck av djup melankoli över hennes ansikte förlänade det något ofantligt intressant. Det har alltid medgivits, att melankoli förlänar kvinnor ett särskilt behag, i all synnerhet vackra kvinnor. Melankolin gör all män utan undantag förälskade — till och med registratorer, ty vad man än må säga, så äro dock registratorer män, och vilken man med ett känsligt
300
