på sin plats, enär gendarmen icke hämtade matvarorna, förrän han öppnade dörren för att säga adjö åt registratorn.
En kvarts timme senare ställde den ene eller den andre av dem tillbaka korgen på den plats där den stått. Den fjärde kvällen — det var i början av oktober — efter den vanliga sessionen hade palatsregistratorn avlägsnat sig och Durand eller, rättare sagt, Dixmer, som stannat kvar ensam med sin hustru, lade ned sin penna, varpå han såg sig omkring och spetsade öronen med en uppmärksamhet, som om det gällt hans liv. Så reste han sig hastigt upp och sprang ljudlöst fram till fängelsedörren, lyfte upp servetten, som låg över korgen, och stack ett litet silveretui ned i det bröd som var avsett för fången.
Blek och darrande av denna sinnesrörelse som till och med de starkaste män känna, då de utfört en handling av allra största vikt, för vilken ögonblicket varit länge förberett och tåligt inväntat, återvände han hastigt till sin plats och tryckte ena handen mot pannan och den andra mot hjärtat.
Geneviève såg honom göra allt detta men utan att säga ett ord. Sedan mannen tagit henne med sig från Maurice, brukade hon vanligtvis icke tilltala honom, utan väntade alltid på att han först skulle tala till henne.
Men denna gång bröt hon tystnaden.
”Skall det bli i kväll?” frågade hon.
”Nej, i morgon kväll”, svarade Dixmer.
Efter att åter ha sett sig omkring och lyssnat, reste han sig upp, slog igen registren, gick fram till dörren och knackade på den.
”Hallå?” sade Gilbert.
”Medborgare, jag går min väg”.
”Gott”, sade gendarmen från sin plals längst in i cellen, ”god natt”.
”God natt, medborgare Gilbert”.
Durand hörde gnisslandet av järnbommarna och förstod, att gendarmen öppnade dörren. Han gick ut.
I korridoren, som ledde från pappa Richards rum till gården, stötte han ihop med en fångvaktare, som var klädd i en luden mössa och svängde en tung nyckelknippa.
Dixmer greps av fruktan. Denne man, brutal liksom alla av hans yrke, skulle göra honom frågor, betrakta honom närmare, kanske känna igen honom. Han drog ned hatten över ögonen, under det att Geneviève dolde sig så mycket som möjligt i sin svarta kappa.
