Men två män döda de, innan denna kvinna når fram till mig!
Gud och framtiden skola icke förlåta mig det.
Omöjligt! Omöjligt! …»
Men sedan drogo genom hennes själ tankar på tjänares tillgivenhet för sina herrar och gamla traditioner om husbönders makt över sina tjänares liv, fantom nära nog utplånade ur minnet av den döende konungamakten.
”Anna av Österrike skulle ha ha tagit emot detta”, sade hon. ”Anna av Österrike skulle ha skjutit åt sidan allt för hänsynen till kungliga personers välfärd.
Anna av Österrike var av samma blod som jag och befann sig i nästan samma belägenhet som jag.
Vilket vanvett att komma hit för att i Frankrike upptaga Annas av Österrike fallna mantel!
Men det var icke jag som kom hit. Två konungar sade:
”Det är av vikt, att två kungliga barn, som aldrig sett eller lärt älska varandra, som måhända aldrig skola lära att älska varandra, skola bli förmälda vid samma altare för att dö på samma schavott”.
Och kommer icke sedan min död att föra med sig mitt stackars barns död, mitt stackars barn, som i mina få vänners ögon alltjämt är konung av Frankrike?
Och när min son är död, liksom min gemål, skola då icke deras vålnader småle mot mig i medlidande, när de se mig, för att spara några droppar plebejiskt blod, fläcka med mitt eget blod spillrorna av den helige Ludvigs tron?”
”Under dessa tilltagande utbrott av förtvivlan, under denna feber av tvekan inväntade drottningen kvällen.
Hon hade flera gånger betraktat sina två fångvaktare.
Aldrig hade hon erfarit ett djupare intryck av den oföränderliga vänligheten och uppmärksamheten hos dessa två ouppfostrade, men goda män.
När skuggorna började falla i rummet, när patrullens steg ekade, då vapenskrammel och hundskall väckte de dystra valvens eko, när fängelsets alla fasor avslöjade sig, skräckingivande och hopplösa, reste sig Marie Antoinette, kuvad av kvinnans medfödda svaghet.
”O, jag skall fly”, sade hon. ”Ja, jag skall fly. När man kommer hit, när man talar, skall jag såga igenom en järnstång, och jag skall invänta vad Gud och mina befriare ha i beredskap för mig. Jag är skyldig mina barn det. De skola icke bli mördade, eller om de bli mördade och jag är fri, — o, då åtminstone …”
308
