Hon avslutade icke meningen. Hennes ögon slöto sig. Det var en hemsk dröm för denna stackars drottning i detta rum, avstängt med järngaller och järngrindar. Men i denna dröm försvunno snart järngaller och järngrindar, hon såg sig själv mitt i en mörk, sträng, obeveklig armé; hon gav order, och skott knallade, svärd flögo ur sina slidor. Hon utkrävde hämnd på ett folk, som hon icke längre betraktade såsom sitt eget.
Under tiden pratade Gilbert och Duchesne helt lugnt, medan de gjorde i ordning sin kvällsvard. Och under tiden trädde även Dixmer och Geneviève in i Conciergeriet och slogo sig efter sin vana ned i registratorsrummet. Ungefär en timme senare hade palatsregistratorn avslutat sitt arbete och lämnade dem ensamma.
Så fort dörren hade stängts efter hans kollega, sprang Dixmer fram till den tomma korgen som stod utanför dörren för att bytas ut senare på kvällen.
Han grep brödstycket, bröt sönder det och återfann etuiet.
Drottningens svar fanns inneslutet i det; han bleknade medan han läste det.
Och medan Geneviève betraktade honom, rev han sönder papperet i tusende små bitar, som han kastade in i brasan i eldstaden.
”Det är bra”, sade han. ”Allt är ordnat”.
Så vände han sig till Geneviève och sade: ”Kom hit, madame”.
”Jag?”
”Ja, jag måste tala med er, men med sänkt röst”.
Geneviève, som var orörlig och kall som marmor gjorde en resignerad åtbörd och trädde fram till honom.
”Stunden är inne, madame. Hör på mig”, sade Dixmer.
”Ja, monsieur”.
”Ni föredrager ju en död som är gagnelig för vår sak, en död som skall tillförsäkra er ett helt partis välsignelser och ett helt folks medlidande, framför en vanhederlig död, icke sant?”
”Jo, monsieur”.
”Jag hade kunnat döda er på fläcken, när jag återfann er hos er älskare, men den, som i likhet med mig har helgat hela sitt liv åt ett ärofullt och heligt verk, bör draga fördel av sina egna olyckor genom att helga dem åt denna sak, och det är detta, jag har gjort eller, rättare sagt, har för avsikt att göra. Såsom ni sett, har jag vägrat mig själv
