nöjet att skipa rättvisa. Jag har ävenledes skonat er älskare”.
Någonting som påminde om ett flyktigt men hemskt småleende drog över Genevièves färglösa läppar.
”Men vad er älskare beträffar, bör ni, som känner mig, kunna förstå att jag endast bidar min tid”.
”Monsieur”, sade Geneviève, ”jag är redo. Varför således dessa preludier?”
”Är ni redo?”
”Ja, döda mig. Ni har anledning därtill, jag väntar”.
Dixmer såg på Geneviève och spratt till mot sin vilja; i detta ögonblick var hon sublim. En gloria, den mest strålande av alla, lyste kring hennes huvud — den gloria som kärleken utstrålar.
”För att fortsätta”, återtog Dixmer, ”så har jag förberett drottningen, och hon väntar. Men det oaktat kommer hon förmodligen att göra några invändningar, men ni måste övervinna dem”.
”Monsieur, ge mig era order, och jag skall utföra dem”.
”Jag går genast fram till dörren”, fortsatte Dixmer, ”och knackar på den. Gilbert kommer och öppnar, och med denna dolk (Dixmer knäppte upp sin rock och drog en tveeggad dolk till hälften upp ur slidan) skall jag döda honom”.
Geneviève ryste.
Dixmer gjorde en åtbörd med handen, till tecken att hon skulle höra på med största uppmärksamhet.
”I samma ögonblick som jag stöter till”, fortsatte han, ”rusar ni in i det andra rummet, i det rum där drottningen är. Det finns ingen dörr, såsom ni vet, endast en skärm, och ni byter där kläder med henne, medan jag dödar den andre soldaten. Så bjuder jag drottningen armen och går ut genom dörren med henne”.
”Mycket bra”, sade Geneviève kallt.
”Ni förstår mig väl”, fortsatte Dixmer. ”För var kväll har man sett er i er svarta taftkappa som döljer ert ansikte. Hjälp hennes majestät på med er kappa och ordna den på henne så, som ni själv brukar ha den”.
”Jag skall göra, såsom ni säger, monsieur”.
”Nu återstår mig endast att förlåta er och tacka er, madame”, sade Dixmer.
Geneviève ruskade på huvudet med ett kallt småleende.
”Jag vill icke ha vare sig er förlåtelse eller era tacksägelser, monsieur”, sade hon i det hon sträckte fram han-
310
