”Å, ja visst”, sade Gilbert, ”Delessart och Thiérry — jag har hört talas om det. De äro i England, de lymlarna”.
”Och chevalier de Maison Rouge”, sade fångvaktaren i det han höjde rösten så att drottningen skulle höra honom.
”Vad för slag? Är han också i England?”
”Visst inte, han är i Frankrike”, fortsatte Mardoche, i det han alltjämt talade lika högt.
”Han har således kommit tillbaka?”
”Han har aldrig lämnat landet”.
”Det är en som inte är blyg av sig”, sade Duchesne.
”Nej, det är han verkligen inte”.
”Nåja, man kommer att försöka häkta honom”.
”Ja, visst kommer man att försöka häkta honom, men det är lättare sagt än gjort”.
Alldenstund drottningens fil gnisslade mot järnstången så högt, att fångvaktaren fruktade att man skulle höra det, trampade han en av hundarna på tassen, så att denna tjöt av smärta.
”Å, stackars djur”, sade Gilbert.
”Ba”, sade fångvaktaren. ”Han borde ha tagit träskor på sig. Vill du tiga, Girondin, vill du tiga!”
”Girondin! Heter din hund Girondin, medborgare Mardoche?”
”Ja, jag har givit honom det namnet”.
”Och du sade således”, återtog Duchesne, som själv fånge, hade samma intresse för nyheter som de övriga fångarna, ”du sade således?”
”Ja visst, jag talade om för er att medborgaren Hébert väckt förslag om att österrikiskan skall föras tillbaka till Temple”.
”Och varför det?”
”För tusan, därför att han påstår, att man endast flyttat henne från Temple för att undandraga henne pariskommunens omedelbara överinseende”.
”Ja, och dessutom även en liten smula från den där fördömda Maison Rouges försök”, sade Gilbert. ”Jag har för mig, att den underjordiska gången alltjämt finns kvar”.
”Det var också vad medborgaren Santerre svarade honom men Hébert sade, att faran nu var mindre, att det i Temple erfordrades färre försiktighetsmått för Marie Antoinettes trygghet än här och slutligen att Temple var en mycket tryggare plats än Conciergeriet.
”För tusan, jag skulle önska, att de förde henne tillbaka till Temple”.