mest av alla och vars lidanden förtjäna våra läsares djupaste deltagande.
Solen sken härligt över rue de la Monnaie, och grannfruarna stodo i dörrarna och pratade helt glatt, som om icke under de senaste tio månaderna en dimma av blod varit lägrad över staden, då Maurice återvände hem med vagnen, som han lovat att skaffa.
Han lämnade tömmarna åt en skoputsare och sprang hastigt uppför trappan med hjärtat uppfyllt av glädje.
Kärleken är en upplyftande känsla. Den upplivar hjärtan, som äro döda för alla andra känslor, den befolkar öknar, den kommer den röst, som sjunger i älskarens själ att exponera hela världen, upplyst av kärlekens och lyckans strålglans, men samtidigt är den även en egoistisk känsla, som gör den älskande blind för allt utom det älskade föremålet.
Maurice såg icke dessa kvinnor, han hörde icke deras ord. Han såg endast Geneviève, upptagen av sina förberedelser till resan, som skulle skänka dem en varaktig lycka. Han hörde endast Geneviève sjunga sin vanliga sång, och denna lilla visa klingade så ljuvt för hans öra, att han hade kunnat svära på att han hörde de olika modulationerna av hennes röst, uppblandade med ljudet av lås, som stängdes.
Maurice hejdade sig i trappan. Dörren stod halvöppen Den var vanligtvis stängd, och denna omständighet gjorde Maurice förvånad. Han såg sig omkring, i tanke, att Geneviève befann sig ute i korridoren. Men Geneviève var icke där. Han steg in, gick igenom förrummet, matsalen och salongen. Han tittade till och med in i sängkammaren. Förrum, matsal, salong och sängkammare lågo övergivna. Han ropade. Ingen svarade.
Han visste, att tjänaren var ute. Maurice tänkte, att Geneviève kanske i hans frånvaro behövt några rep att slå om kofferten eller några matvaror att taga med i vagnen och att hon gått ut för att köpa dessa saker. Det föreföll honom mycket oförståndigt, men fastän hans ängslan tilltog för var minut, kände han ännu ingen allvarlig fruktan.
Maurice väntade således, i det han med långa steg promenerade av och an och då och då lutade sig ut genom det halvöppna fönstret, genom vilket vindfläktar, laddade med regn, trängde in.
Maurice tyckte sig om en stund urskilja steg i trappan. Det var icke Genevièves steg, men icke desto mindre sprang han ut i förstugan, lutade sig ut över balustraden och såg
318
